- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
228

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

genom att se den ur barnens perspektiv.
"Tyskland anno noll" är fullkomligt skakande,
alldeles förfärande i sin verkan. Rossellini är ute
för att märka sin publik, och ingen
känslo-normal person går helskinnad från lokalen.
Rossellini har velat hänga en kvarnsten om
halsen på hela mänskligheten för att barn
kunnat förföras och förstöras så som pojken
Edmund i denna film. Temat är här som i de
italienska filmerna att visa hur barnets
naturliga hjälpsamhet och lekfulla nyfikenhet av
de vuxna medvetet utnyttjas i grovt egoistiska,
förljugna eller kriminella sammanhang.
Barnen skyddas från pervertering så länge
oskuldens regnbågsbubbla håller, men när den
brister står de där övergivna i en ond värld
och blir antingen själva onda eller går under.
I fallet Edmund sker det senare, hans
självmord är en akt av desorienterad desperation.
Bortkommen, uttröttad, invärtes låst utför hans
kropp på reflex barnets lekrörelser när han
klättrar omkring bland ruinerna tills
dödshoppet kommer som den sista fasen i en lek
som för länge sedan förlorat sin mening.

Denna bildsekvens är förvisso något av det
märkligaste och mest gripande som gjorts på
film, och man kan inte nog beundra
Rossel-linis förmåga att instruera ett barn så att man
inte får den minsta känsla av inlärt
skådespeleri. Överhuvudtaget har han nått
förvånansvärt goda resultat, framför allt
autenticitet, med genomgående amatörer som
skådespelare. Vad som gör att denna film trots allt
inte når upp till de italienska mästerverken är
ett visst schematiskt drag i handlingens
genomförande. Man får ett intryck av att Berlin inte
har många fler invånare än de som är
inblandade i handlingen (filmar månne Rossellini
sina utescener tidigt på morgonen?).
Nakenheten framstår ibland som torftighet, och
tröstlösheten slår över i enformighet. Men man
måste vara på det klara med att de
konstnärliga avsikterna medvetet underordnats de
humanitära.

Det dagas har stora beröringspunkter med
"Tyskland anno noll". Den är en
Metro-Gold-wyninspelning från den amerikanska zonen
med Nürnbergs ruiner som mer eller mindre
genomgående bakgrund. Den handlar också
om misshandlade, desorienterade barn. Man
tar inte fel på det jagade, misstroget
förtidsgamla uttrycket i dessa barnansikten, det är
dagsens sanning. Men eftersom filmens mening
varit att skildra det amerikanska hjälparbetet
i UNRRA:s regi måste storyn i det här fallet

sluta lyckligare. En svårt milj oskadad,
föräldralös och närmast nationalitetslös liten
pojke bereder sina vårdare svårigheter genom
att reagera mera som ett vilt djur än en
människa tills en amerikansk ingenjör
(Montgomery Clift) får hand om honom och
övervinner hans motstånd. Samtidigt är pojkens
från koncentrationsläger utsläppta moder på
fåfäng jakt efter sonen. Att de skall finna
varandra till sist är självklart, och man har ju
inte hjärta att önska det annorlunda, men en
riktig söndagsskolberättelse är det, alldeles för
bra att vara sann. Det finns dock i filmen
många interiörer från barntransporter och
läger som har betydande journalintresse;
dessutom gör den lille tyske pojken i huvudrollen
en förbluffande prestation. Georg Svensson

Idioten och Älskarinnan. Manus fritt efter
Dostojevskij av Charles Spaak. Regi:
Georges Lampin. Éclair-Épinay.

Denna väl inte alldeles dagsfärska franska
inspelning av Dostojevskijs "Idioten" anger
sig själv som en fri bearbetning av romanen.
I och för sig är de friheter som
manuskriptförfattaren tagit sig inte så chockerande stora.
Mycket har naturligtvis amputerats bort, i
synnerhet som filmen inte tillhör de längre, men
några direkta omstuvningar och tilldiktningar
kan man inte påtala. Ändå har effekten blivit
ganska förödande för det litterära mästerverket.
Stryker man bort allt det som ger romanen
dess prismatiska rikedom, de filosofiska
samtalen, de många utvikande berättelserna, de
otaliga belysande smådragen och infallen hos
personerna och behåller endast de dramatiska
höjdpunkterna, står det kvar en oerhört
forcerad handling som bra mycket liknar en
följetong. Nästa steg vore att låta någon
rutinerad veckotidningsskribent skriva en
följetong på filmen på Dostojevskijs "Idioten" —
enligt en sällsam sedvänja.

Det följetongistiska hos filmversionen
understryks ytterligare genom den ytligt smakfulla,
bara alltför vårdade uppsättningen. Den ger
för all del mycket god tidsillusion. Det märks
att regissören bläddrat i gamla planschverk
och daguerrotypier. Men Dostojevskij lämpar
sig inte för planschverksupplagor, han skall
antingen ges expressionistiskt eller med en
betydligt fränare naturalism. Välvårdad får
han aldrig bli och framför allt inte
melodramatiskt känslosam. Den engelska "Anna
Kare-nina"-filmen var ett misslyckande av samma

228

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free