Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
slag som detta, ett ännu skönare, ännu mer
förföriskt misslyckande.
Den unge, utomordentligt begåvade Gérard
Philippe är furst Mysjkin, och även om honom
gäller att han ytligt sett ger god illusion med
sitt nervösa, känsliga Kristusansikte och sina
vackra ögon, som utstrålar den alltomfattande
godhet de i stoftet trälande kallar enfald. Men
dock: för elegant, för frisk! Den skickliga
Edwige Feuillère gör en betydande insats som
Nastasia Fillipovna, medan hennes kontrast,
Aglaja, spelas ganska livlöst. Huruvida Lucien
Coedel är den rätte Rogosjin kan nog
diskuteras. Han skall vara ett vilddjur och en
uppkomling, men är han inte betydligt mera
sammansatt än denne förbrytartyp?
Bifigurerna är väl träffade, men nog verkar det som
om ett och annat skägg var i lösaste laget.
Georg Svensson
Drama i East End (It Always Rains ön
Sun-day). Manus: Angus MacPhail, Robert Hamer
och O. Henry Cornelius (efter en roman
av Arthur La Bern). Musik: Georges
Auric. Regi: Robert Hamer. Ealing
Studios (Michael Balcon) 1947.
SOS — vi störtar (Bröken Journey). Manus:
Robert Westerby. Regi: Kenneth Annakin.
Gainsborough Pictures.
Svindlerskan (The Woman in the Hall).
Manus: lan Dalrymple, G. B. Stern och Jack
Lee (efter en roman av G. B. Stern).
Regi: Jack Lee. Wessex
Pro-ductions 1947.
Hildegard (Portrait from Life). Manus:
Frank Harvey jr, Muriel och Sydney Box
(efter en originalstory av David Evans).
Regi: Terence Fisher.
Gainsborough Pictures.
"It Always Rains ön Sunday" — i de orden,
som är originaltiteln på Drama i East End,
ligger gömd hela filmens grundstämning, dess
karaktär av konstnärligt fruktbar pessimism
och dess samtidigt fräna, vardagliga och
poesi-fyllda realism. Ty som ett slags filmpoesi
— framsprungen ur de enkla tingen,
miljöerna och människorna — höjer sig "Drama
i East End" upp i nivå med säsongens stora
engelska filmprodukter. Ännu en relativt ny
regissörskraft visar här sin förmåga att på en
gång berätta en spännande story i sekvenser
som flyter och måla en pittoresk och
fängslande tavla av liv med bild- och ljudkamerans
hjälp. Detta East End — skamfilat av blitzen —,
som hela handlingen utspelas i, tränger sig på
åskådaren lika äkta och fysiskt förnimbart som
Dickens’ London i Leans "Oliver Twist".
Den svenska titeln tyder närmast på thriller,
vilket emellertid inte på något sätt täcker
filmens innehåll. Snarast är den en
miljöskildring av allra bästa märke men också en
representant — och en fullgod sådan — för den
specifikt engelska "gruppfilmen", där en rad
människor för längre eller kortare tid fångas
in av strålkastarljuset och hakas på en på det
hela taget ganska passiv centralfigur, som får
spela en utlösande roll. I denna film görs detta
av den förrymde Dartmoorfången, och även
om filmens upplösning direkt anknyter till
denne, så är spänningsmomentet kring flykten
och infångandet inte den egentliga
behållningen. Nej, det är i stället den så utsökt
återgivna Londonsöndagen — från den första
gryningen, då regnet börjar, fram till kvällens
dramatiska klimax och den gryende
måndagsmorgonen. En strängt taget ganska vanlig,
regngrå söndag har emellertid hunnit ge ett
dussin människoliv en helt eller delvis annan
inriktning.
Att i några ord sammanpressa dess
rikedom av stoff och miljöer är knappast möjligt.
Därtill finns — liksom i den franska
förkrigs-filmen — alltför mycket i och bakom de bilder,
som Douglas Slocombe vid kameran lyckats
förläna en sådan fyllighet och briljans.
Bildmässigt bäst är filmens slutparti med den
nattliga jakten efter Dartmoorfången bland
bangårdens blänkande skenor och lokens
stäm-ningsväckande pysångor. Det är en rivande
och hetsig klimax av bilder, där var och en
särskilt är ett mästerverk utan att därför bryta
sig ut ur den dramatiska helheten. Regissören
Robert Hamer började liksom David Lean vid
klippbordet, vilket tydligen är mönstervägen
för en regissör. "Drama i East End" är hans
tredje film. Den andra i ordningen, "Kvinnan
i baren", som jag inte sett, passerade tämligen
spårlöst förbi. De avsnitt i "Skuggor i natten",
som utgjorde Hamers regidebut, visade redan
klart och tydligt både hans ambitioner och hans
förmåga. Efter denna senaste film torde det
stå klart att Hamer hör till dem, vilkas verk
kan avvaktas med otålighet. Han har en
sällsynt känsla för filmen som medium, för miljöns
stora roll i helheten. Till detta kommer en
ovanlig kännedom om mänskligt liv och
mänskligt psyke. Därom vittnar inte minst hans
personregi, tack vare vilken samtliga skådespe-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
