- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
236

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

där finns rätt mycket av allt detta, men
över-skyggande allt finns där en önskan att
formulera hela världen, att från mer eller mindre
sneda kameravinklar "kosmiologiskt" fånga
skeendet från tiden före den bibliska
syndafloden fram till tiden för den evigt aktuella.
När mästaren i sin hjärnas självhärliga ateljé
griper sig an med detta lekverk går han till
väga på ett sätt som i sin suveränitet utesluter
system och begränsning. Han vet att kroppens
visdom är förmer än den hämmade
katederintelligensens, han smeker sitt tema med
ryggmärgen och låter katarakterna bakom
hjärn-ridån brusa. Han liknar själv den majestätiska
Nilen som han övertygande givit talande tunga:

"Jag är oändliga vattenmassor, en svällande
vattenåder i jordens hud, ett ymnighetshorn med bördighet
och fruktbarhet, slamavsättande till den mänskliga
odlingen och dock utan uppgift i mig, utan speciell
mening med mitt rinnande annat än att blott rinna
som mig givet är."

Han liknar den alltså — eller i varje fall
känner han sig kongenial med den.

När framtidens arkeologer om tusen år i
obehärskat nit vill göra sig en föreställning
om livet i Sverige vid 1900-talets mitt får man
önska att de på ett eller annat sätt kan
tillgodogöra sig bernt eriksons skrifter. Man
kunde visserligen önska att poeten underlättat
uppgiften för dem genom att ge ett samlat
tvärsnitt genom det svenska samhället med alla
röster från BB till ålderdomshemmen, från
pinuppor till överbefälhavare, från docenter
och sömmerskor till lokomotivförare och
gene-ralkonsulinnor, från domkapitel till
uppbördsverk. I stället får de göra sig mödan att samla
mycket spridda skärvor från olika eriksonska
verk. Men de kommer kanske ändå att lyckas.
Ty bernt eriksons ljudfilmsmontage har ofta
en träffsäkerhet och exaktityd som
representativt glimtvis sammanfattar åtskillig lagrad
erfarenhet i kilometrar av tidningslägg. Man
behöver bara peka på ett par smärre avsnitt
i hans nya bok: det oöverträffade
jargongstycke som kallas "ishockeybaryton", den
byråkratiska råttfälleprosan i
"Överståthållarämbe-tet", den välstärkta medelklassbelåtenheten på
"direktör Axelsons" högtidsdag och inte minst
den kusliga mammelarvigheten i "Engelska
sjukan". Moderna svenska författare är ju
i allmänhet mycket drivna "realister", men när
det gäller att återge yttergränseffekter som
virtuos specialistinskränkthet eller
halvimbecill kletighet har man ett intryck av att bernt
erikson ryckt av verkligheten de sista slöjorna.

De här nämnda prosastyckena har inte en
enda överdriven tonfallsnyans. De gör snarare
intryck av dokument än av dikt.

Men samtidsreportaget är bara ett inslag
i en mångomfattande komposition, där så
skilda personager som Bismarck, Robin Hood,
Galilei, Zola och Werther får komma till tals
eller snarare parafraseras. Dessa stycken
tillhör dock knappast bokens mera lysande, och
de överträffas alldeles avgjort av mindre
an-tropocentriska representationer som "Kvävet"
eller "Darrpoppeln". Någon gång tangerar
författaren besynnerligheter à la Strindberg
i "En blå bok" — ett stycke som
"Åsnebryggan" förefaller redan efter tre genomläsningar
kompakt onjutbart. Desto underbarare är den
intensiva anatomiska meditationen över
"Kroppens vältalighet" — författaren är som alltid
lidelsefullt intresserad av det yttre höljet och
den inre strukturen hos "dessa rörliga växter,
dessa köttstockar och blodrankor och
benbuskar som kallas mänskor" — eller den från
ett svårbestämt utgångsläge skildrade
situationen i "Oxidation", som handlar om
kvinnobarnet och döden genom koloxid, ett
prosapoem stiliserat på gränsen mellan vemod och
raljans, en paradoxalt kolorerad bild ur livet,
en tidningsnotis förvandlad till folkvisa skriven
på bernt eriksons allra mildaste prosa.

"Oxidation" är placerad mellan
"Åsnebryggan" och "J’accuse oh j’accuse". Anordningen
är typisk: erotisk dröm, dödsdröm mellan
geometri och anatema över rashat. Sedan följer
"Varning för hunden". Vridscenen är alltså
ständigt i rörelse. Kalejdoskopet skakas för de
brokiga skärvornas nya konstellationer. Endast
en stjärna återkommer ständigt: "den
kosmio-logiska ultrasjälen", som är bokens ledfyr och
lyser över de tre väsentligheterna: Gud, jaget
och världen, den hädade Guden, den hånade
och älskade världen, det oerhörda jaget, som
brutit upp "från gemenskap, ensamhet och
övriga standardfaktorer", ständigt berett "att
proteusglida i sina förvandlingar", jaget som
har beslutat:

att ta naturen vid hornen och lirka den åt sitt eget
håll, att överskrida både jagets kyrkoboksålder
och dess fysikaliska ålder såväl som gränserna för de

normala egenskapskonstellationerna
och erfarenhetsfälten: uppsugande universum i dig

finns du i varje flöde,
du blodsfrände och bottenlöse främling ... vem ler,
vem ler ändå ...

Ändå ler man inte åt någon annan än sig själv,
när man — för att låna ord ur skaldens egen

236

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free