- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
237

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

väldiga språkarsenal — med sitl
separatförstånd försökt att separatforstå bernt erikson
och lindat en smula kommentatorssirap kring
ekot av hans opus VII. Åke Janzon

MILD BELYSNING.
LJUV MUSIK

Arne Wahlberg: En teatersaga. Bonniers
1949. 8: 50.

Det är ett tecken bland många andra på
lågkonjunkturerna för begreppet "underhållning",
när en litterärt kvalificerad
underhållningsroman t. o. m. på omslagets baksida endast
med tvekan får gälla för vad den är. En fräsch,
spänningsfylld och utsökt skriven bok som
Walter Ljungquists "Azalea" ■—• för att ta ett
närliggande exempel — måste för sin
gångbarhet utrustas med rekommendationen att den
bl. a. "genom innehållsrika symboler" förde
fram beska sanningar om den mänskliga
förställningskonsten. En liknande
avsidesupplys-ning fick spekulanterna på Harry Ahlbergs
roman "Kostym för maskeraden", ett av den
unga prosans sällsynta försök i den burleska
genren; den förklarades handla om "hela det
låtsade liv vi lever av rädsla för det verkliga
livet". Att en bok kan vara läsvärd för sin egen
skull, tack vare sin friska fabulering eller
finslipade stil, inte på grund av sitt förmenta
djupsinne, sina dolda bottnar, är för
närvarande ingen obestridlig tes — möjligen till
följd av en ensidigt psykologiserande
litteraturkritik. Debutanten Arne Wahlbergs
teatersaga har på samma lite krystade sätt som de
nämnda böckerna påbördats en tendens. Men
inte ens baksideförfattarens
uppfinningsförmåga har den här gången riktigt räckt till:
Wahlbergs andemening förklaras bara ha varit
att skildra livet som "ett spännande äventyr,
som det gäller att uppleva med den rätta
glädjen och ödmjukheten". Och naturligtvis -—
en sådan essens kan den törstande alltid krama
ut ur den Iena och saftiga frukten. Sen är det
ju en annan sak om arten av den meddelade
visdomen kan anses motivera en speciell
understrykning.

Arne Wahlberg har, skulle man gissa, läst
Walter Ljungquist, och det förefaller också
uppenbart att han sympatiserar med Gustav
Sandgren, åtminstone vad det beträffar att
lägga upp en lagom orimlig historia och
skissera en romanfigur som med de himmelsblå

eller gräsgröna accessoarernas utropstecken
särar sig från omgivningens gråmelerade
konfektion. Bortsett från det primitivistiska
perspektivet, som aldrig är långt borta hos
Sandgren, är det ganska mycket i "En teatersaga"
som leder tankarna till i tur och ordning "Att
leka på vinden" och "De uppriktigas klubb".
De igenkännligaste personerna är ett par
graciösa ungdomar med teaterblod, under det att
de övriga lika mycket är produkter av en
vitt-utsvävande och muntert bisarr fantasi som av
verkligheten: en prästman som rymmer
hemifrån därför att han börjar bli ägd av sin
miljö, en magsur teaterrecensent som övergår
till den professionelle namnsdagshyllarens
frik-tionsfriare verksamhet, en figur som räddat
sig ur en skandaliserande situation genom att
förvandla den till en "förlägenhetsdröm", en
misslyckad gammal skådespelare som
verklig-hetsfrånvänt söker göra succé genom att
utnyttja sin namnlikhet med en av scenens döda
idoler. Mellan dessa gestalter vävs
händelsernas ryckiga och skimrande väv med lekfull
hand, här och där knutig av improvisationer
i nästan bröderna-Marx-aktig utbrytarstil. Tills
det hela slutar på ett mer realistiskt plan och
— höll man på att säga — på Malmö
Stadsteater. Men så handgripliga lokaliseringar är
det inte meningen att man ska göra i Arne
Wahlbergs roman.

Med Ljungquist och Sandgren i minnet
ställer det sig dock svårt att tillmäta denna
uppsluppna och småpoetiska historia någon
egentlig originalitet. Wahlberg visar emellertid upp
ett mycket angenämt skrivsätt, med en viss
luftig renhet, ett visst kongenialt skälmeri i
tonen. Och hans unga kärlekspar framträder
med en blandning av kapriciös sinnlighet,
oskuldsfull naivitet och uppnäst medvetenhet
som man har nöje av ända tills teaterkritikern
Satanael inom en viskar att det bestämt också
är Ljungquist, och att den spensliga
balettflickan Kaja är syster både till Pia i
"Vandring med månen" och Ulla Samson i "Azalea"
(förutom att hon har en stillsammare kusin
i Bengt Anderbergs Fanny). "Ha! En
luftpudding!" snörvlar till sist samme sadistiske
kverulant för att i självrespektens intresse
betyga sin oberördhet inför upptågen och
koketteriet. Men det trolösa överjaget replikerar
snabbt, att också luftpuddingar kan lämna
kvar en tilltalande eftersmak — så länge den
varar. Per Erik Wahlund

237

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free