Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
det är betydligt längre än till en slutkyss, och
ändå inte till den fredliga problemfrihet som
det unga paret i den här sortens böcker brukar
blicka fram emot under orangeblommorna.
Det är för övrigt gemensamt för alla dessa tre
romaner, att de har tillräckligt mycket
verklighetsstoff i sig för att kunna låta även kärleken
kliva ut ur den ledsamma romantiska
trollcirkel den, som sagt, alltid brukar sitta fast i
när det gäller äventyrsromaner. De håller ändå.
Kerstin Anér
I BILDNINGSARBETETS
TJÄNST
Martin Sjöstrand: Bonden i svensk
litteratur. Vårt Forum 1. S. L. U:s
studentförbunds skriftserie. LT:s förlag
1948. 3: 25.
Ragnar Oldberg: Nutidsförfattare. Prosaister
och lyriker i ung svensk litteratur.
LT:s förlag 1949. 7: 50.
Naturligtvis kan det skrivas en bok om
bonden i svensk litteratur med samma eller
snarare med större rätt än om arbetaren. I vad
mån och på vad sätt diktarna skildrat vår
äldsta samhällsklass och tagit ställning till de
skiftande idealbildningar som under tidernas
lopp anknutits till den, är förvisso ett rikt
givande ämne för den socialt och
motivhisto-riskt intresserade kritikern, och ett sådant
studium har alla förutsättningar att väcka
genklang inom jordbrukarungdomens
bildningsrörelse, som tycks befinna sig i ett glädjande
uppsving. För en sådan läsekrets har Martin
Sjöstrand avsett sin nyutkomna lilla bok i
detta ämne, som med vinnande flärdfrihet och
anspråkslöshet ger ett nyttigt inventarium men
eljest nog måste sägas vara ganska dilettantisk.
De olika landskapen och de olika skikten inom
jordbrukarklassen, sådana de fått säte och
stämma i litteraturen, samt vissa stående drag
i svensk bondeskildring, är vad författaren
främst tagit fasta på, och han sparar inte på
citat ur lyriken. Men det brister genomgående
i den litterära och individuella karakteristiken.
Om bönderna tecknats verklighetstroget eller
idealiserade, naturalistiskt eller romantiskt,
om författaren bygger på självupplevelse eller
utvärtes studium, vilka konstnärliga medel
han begagnat och vilken samhällsuppfattning
han omfattar i förhållande till bondeklassen,
får läsaren här veta alltför lite om, liksom
också om författarnas inbördes
storleksordning. Resultatet har blivit, att alla
bondeskild-rare i svensk litteratur framstår som varandra
komiskt lika, att de individuella särdragen och
de litterära nivåskillnaderna undanskymts eller
utplånats. Sjöstrand har till övermått gjort sig
skyldig till samma fel som vi alla begår: att
övervärdera författare och böcker som
behandlar ämnen i vilka vi själva är engagerade.
Den benägenheten kan man nog iakttaga
även hos Ragnar Oldberg, som för samma
läsekrets har skrivit en intresseväckande bok
om "Nutidsförfattare", och som därmed har
tagit ett långt steg framåt från den liknande
men mindre skrift som han gav ut för fem år
sedan. Ett typiskt exempel på svagheten i fråga
är studien över Harald Beijer, där kritikerns
intresse för den onekligen betydelsefulla
problematiken i dennes böcker gjort honom blind
för det kolportagemässiga utförandet. Det är
på det viset man riskerar att tappa bort vad
begreppet skönlitteratur innebär, och jämför
man detta med den förhållandevis snäva
behandlingen av Vilhelm Moberg och Moa
Martinson, så kan man frestas att ifrågasätta
säkerheten i Oldbergs estetiska helhetsomdöme, även
om han själv befarar att läsarna ska tänka
illa om Sten Selander för att denne anmärkt
på knaggligheten i Lo-Johanssons
versifika-toriska försök!
Sedan denna allmänna reservation har gjorts,
kan man gott erkänna de betydande
förtjänsterna i Oldbergs instruktiva och användbara
bok. En tiotalist, Gustav Hedenvind-Eriksson,
samt tjugo författare från 30- och 40-talen
har porträtterats i de "närbilder" som
tillsammans utgör tyngdpunkten i framställningen.
Som vägledare i litteraturens värld har
Oldberg sin styrka i det fina och omsorgsfulla
detaljarbetet, i förmågan att karakterisera
stilar och stilarter och därmed också
personliga egenarter. Ibland gör han både slående
och kvicka iakttagelser, som då han framhäver
det klassicistiska draget hos surrealismen,
sökandet efter det universella på jagets botten,
och som då han antyder begränsningen i Tage
Aurells utsökta konst med att konstatera, att
sanningen om människan inte kan serveras
i pillerform! Det förefaller rentav som om det
här vore fråga om en medveten eller
omedveten värderingsprincip hos Oldberg, som om
han även hos de studerade författarna fäste
största vikten vid detaljerna och delarna,
medan helheten och de bärande idéerna
intresserade honom mindre. Studien över Lars
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
