- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
245

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

andra folktribuner som Lasalle och Léon Blum.
Hellström har understrukit draget av
oföränderlighet hos honom, men undras må, om
detta inte hörde samman med hans ställning
som den evige oppositionsmannen. Om han
nått upp i regeringsställning, är det inte så
säkert att han genom trettiofem år förblivit
sig lik. Clemenceau kan nämnas som ett
exempel på en gammal, sällsynt enveten
oppositionsman, som sent omsider fick tillfälle att
behjärta att tingen ter sig olika uppifrån och
nerifrån. Branting är ett annat. Motsättningen
mellan Hedins politiska radikalism och
estetiska konservatism är allt annat än originell —
den kan iakttagas runtom hos vår egen tids
vänsterpolitiker, ingen nämnd och ingen glömd.
Hans starka känslor för Bjørnsons och Ibsens
land och hans roll som nationellt och
konstitutionellt samvete har i vår tid sin motsvarighet
i Torgny Segerstedt under dennes tio sista
levnadsår. Beträffande ungkarlen Hedins
förhållande till motsatta könet har Hellström gjort
ett märkligt fynd i den förut okända
korrespondens som han på gamla dagar förde med en
ung dam, men då den romantiskt-idealistiska
syn på kvinnan och kärleken som där kommer
till uttryck säges vara ett utslag av
skenhelighet — i det fallet nämligen, att ryktet om hans
"många liaisons" talar sant! — så måste
anmälaren bekänna sin oförmåga att förstå.
Skulle inte detta tvärtom stämma alldeles
förträffligt med 1800-talets gängse borgerliga
dubbelmoral, som Hedin säkerligen
fullkomligt bona fide kan ha omfattat, och som Ellen
Key och Hjalmar Söderberg sedan drog till
strids emot, och stämmer det inte med Hedins
avsky för den förra? Om Adolf Hedin gäller
sannerligen det kierkegaardska ordet, att
hjärtats renhet är att vilja ett. I hans sällsynt
stor-linjiga personlighet finns bara ett drag av
litenhet, oförmågan, den totala ohågan att
skilja mellan person och sak — ett drag, som
är desto märkligare som det är djupt
antilibe-ralt och alldeles oförenligt med den geijerska
personlighetsprincipen.

Om Adolf Hedin var den utpräglade
idépolitikern av en sort som i våra dagar dess värre
blivit alltmera sällsynt, så var Fabian Månsson
den typiske arbetarpolitikern när denne är som
bäst, en av de mest ursprungliga och
särpräglade vi har haft och därmed ett av de
värdefullaste salten i vårt politiska livs gråa slätvälling.
Den nyligen bortgångne Fredrik Ström hann
lyckligtvis fullborda sin levnadsteckning över

stridskamraten och vännen. Det har blivit en
bok, som har sin tyngdpunkt i den
entusiastiska inlevelsen och medlevelsen mer än i den
kritiska analysen — Fredrik Ström blev som
bekant aldrig fri från benägenheten att lyriskt
överdimensionera allt och alla som kom från
folket och folkrörelserna, vilket var onödigt,
eftersom verkligheten är märklig nog och
eftersom det funnits starka karlar före Agamemnon.
Men hans bok kommer alltid att bevara sitt
stora värde som primär materialsamling, som
en första initierad konturteckning av ett
sällsynt rikt och fängslande livsöde, utbrutet ur
det svenska urberget. Inte minst
karakteristiken och analysen av Fabians litterära
insatser återstår att göra; på det området är
Ströms framställning särskilt naiv och okritisk.

Fogelqvists bekanta ord om kristendom,
nykterhet och socialism som de tre
folkreligionerna i Sverige är speciellt tillämpliga på
Fabian. Han omfattade dem alla, trosmässigt
och emotionellt långt mer än intellektuellt och
genomtänkt, även om accenten förlades olika
under olika skeden av hans liv, och i hans eget
sinne och hans egen personlighetsväxt
upphörde de inte att påverka och gripa in i
varandra. Ström har framhävt detta drag, som
i själva verket är konstitutivt för svensk
arbetarrörelse, och som hos Fabian bröts i det
starka och vildvuxna temperamentets prisma.
Ättlingen av de fattiga fiskarbönderna i
blekingska skärgården tyngdes inte nämnvärt av
teoretisk skolning eller ideologiska
distinktioner, men med självupplevelsens styrka
förnam han och tolkade strömdragen, de
upproriska virvlarna på folkhavets botten,
fördjupade sig i hävderna, särskilt de folkliga,
i statistikens öken av siffror, synkroniserade
dem och fick dem att leva och blomstra i
bygdefilosofens och självtänkarens högst
personliga vision av historien och tillvaron. Det
behövdes inga utifrån importerade doktriner
för att bringa det nedärvda rebellblodet i
kokning hos Engelbrekts och Dackes landsman,
knekten, sjömannen och rallaren som skulle
komma att drömma om en ny
bondekommunism, men som också hade lätt att ta steget
över till det storsvenska, och från
ungdomsårens väckelsereligiositet och lågkyrklighet
fann han långt upp i mannaåldern en brygga
över till arbetet i psalmbokskommittén, till
Nathan Söderbloms vänskap och ekumeniska
kyrkotanke.

Fabian upphörde aldrig att bekämpa den
tilltagande materialismen inom arbetarrörel-

245

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free