- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
246

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

sen, och under sitt gästspel i det
vänstersocialistiska lägret ville han ersätta programpunkten
om proletariatets diktatur med "deras
herravälde, som antingen äro kropps- eller
själsarbetare, eller tills de blivit arbetsoförmögna,
varit sådana arbetare". Det är en mätare så
god som någon på det odogmatiska, på den
demokratiska bredden hos denne stridbare och
godlynte bjässe, som lät kraftorden dundra och
kämpade med väldiga, dräpande klubbslag på
en front, som mycket starkt liknade den där
Adolf Hedin bedrev sin polemiska
sabelfäkt-ning, högg och stack med samma ursinniga
elegans. Båda förkrossade motståndarna med
sitt överväldigande kunskapsstoff, och båda
bröt sig ut ur alla åsiktsmallar och partifållor,
burna, den ene av lidelsefullt omfattade idéer,
den andre av temperament och fantasi.

Svårigheten att inordna och anpassa sig
utmärker också en politiker och skribent som
Ture Nerman, vars memoarer nyligen
utkommit med en första del som sträcker sig
fram till 1909, det år då författaren lämnade
Uppsala för att tillträda en plats som journalist
i Nya Samhället i Sundsvall. Nerman har vuxit
upp i en småborgerlig idyll i Norrköping;
han skildrar den med mycken förälskelse, med
varm uppskattning för de husgudar av
arbetsamhet, ordning och heder som där regerade,
och det är sannerligen ingen opposition mot
hem och föräldrar som fört honom över till
vänstersidan. De personliga minnena har
berättats med frisk och konkret om också något
flack åskådlighet, och som bakgrund tecknas
en bred tidskrönika, där dock de stora linjerna
gått förlorade i myllret av uppradade
pittoreska detaljer och komparser.

Ture Nerman har tydligen haft en mycket
ombonad barndom och uppväxttid och var
följaktligen sent utvecklad, men han har tidigt
blivit medveten om sin skaldebegåvning, och
i själva verket är han vår siste skaldepolitiker.
Redan det utgör en anknytning till 1848, och
det är inte för inte som Heine och Orvar Odd
alltsedan unga år varit hans älsklingspoeter.
Han ger sig inte ut för att ha haft några
djupare teoretiska intressen eller någon verklig
kunskapslidelse, även om frigörelsen från
religionen bidragit att föra honom över till
arbetarrörelsen. Först och sist är det lyriken
som väckt hans ungdomligt slumrande
känslo-och tankeliv, och han bekänner troskyldigt,
att frihetssvärmeriet och frihetsromantiken i
Rostands gamla deklamationsnummer "Cyrano

de Bergerac" spelat en avgörande roll för
honom och utlöst något väsentligt inom honom
själv. Från vantrivseln i de metodiska
studiernas och det vetenskapliga
sanningssökan-dets Uppsala fann han då en tillflykt och en
personlig resonans hos folkrörelserna och
ungdomsmötena, där det ännu rådde en anda
av lyriskt svallande entusiasm, och där man
i Karl-Erik Forsslunds efterföljelse förenade
världsförbättrarnitet med provinsromantik,
allmänt frihetssvärmeri med känslosam
internationalism. Andra ingredienser i den jäsande
brygden bestods av Ellen Key.

Nu, så långt efteråt, är det lätt att dra på
munnen åt detta, och man erinrar sig kanske
att Ture Nerman i skiftande känslolägen fört
en flackande tillvaro mellan olika läger på
yttersta vänsterkanten. Men det får inte
glömmas, att denna känslo- och skaldepolitik en
gång samlade stora skaror av den bästa, mest
framtidsdugliga svenska ungdomen, och
framför allt, att den trettio år senare med glans
bestod ett avgörande prov. När det
ungdomliga stämningsruset för länge sedan fördunstat
fanns det kvar en solid bottenfällning av
omutlig trohet mot den svenska folkfrihetens
traditioner och mot svenska folkets nedärvda känsla
för anständighet och heder, medan de
skeptiska, betänksamma och intellektuellt
överlägsna ofta bestod provet vida sämre. Under
några långa, ångestfyllda år blev
skaldepolitiken högsta realpolitik, därför att den tolkade
och exakt svarade mot vad folkets stora
flertal innerst kände och tänkte men inte tilläts
att ge uttryck åt. Fronten från Adolf Hedins
dagar och Fabians förlängdes in i nazismens
och andra världskrigets ofärdsår — och den
höll! Holger Ahlenius

TIZIAN, WATTEAU, MONET

Viggo Loos: Tizian. Wahlström & Widstrand
1948. 17:50.

Andreas Lindblom: Watteau. Norstedts 1948.
14:—.

Oscar Reuterswärd: Monet. Bonniers 1948.
30:—.

Den skildring som Viggo Loos gjort av
Tizian är utförd med ldok värme. Å ena sidan
är den en bekännelse till Tizian, till det
förhöjt mänskliga hos honom, till hans
balanserade richesse, den generositet som har känsla
för den lämpliga gränsen. Men denna person-

246

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free