Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
liga värdering hålles i fonden, den utgör inte
ryggraden i Loos’ analytiska metod, därtill är
han alltför vetenskapligt samvetsgrann, och
den behöver därför inte irritera den som inte
anser sig kunna underteckna bekännelsen till
Tizian. Den som finner det förhöjt mänskliga
alltför kulturlokaliserat för att få något större
värde i andra tiders patos. Den som finner den
storsinta generositeten alltför välbetänkt
behärskad och anser att den tizianska
formvärlden i sin mestadels uddlösa harmoni
representerar ett synsätt, en tankeform och en
värdering som för länge sen är ohjälpligt förbrukad.
Denne samme som hos Tizian letar efter det
olämpliga, dissonansen som lever oinskränkt
av den allmänna nämnaren och har förmåga
att åstadkomma en konstnärlig kontrapunkt.
För denne är det tacksamt att Viggo Loos
gjort allt han kunnat för att utvidga sin
egen förståelse genom metodiska grepp och
därigenom placerat Tizian i den situation, där
han hör hemma och inte bara låtit honom
agera som en av konstens stora utanför tid och
rum. Loos gjorde förra året en liten principiell
studie över ämnet "Samhället och bildkonsten".
Ilan har alltid intresserat sig för den
sammanställningen, och långtifrån att vara ensam om
intresset här i landet är han en av dem som
ivrigast sysslat med den socialestetiska frågan.
Detta utgör kanske det finaste draget i Viggo
Loos’ konstskriveri; trots att han är en
populärt talat stadgad man är han ungdomligt vaken
för nödvändigheten av att grundvalarna för
konstbeskrivande metod måste utvidgas och av
att denna måste ställas i samband med helt
utomestetiska förhållanden. Samtidigt är Viggo
Loos en man av måtta, han hetsar inte en
tankegång, och här har han använt det
sociologiska resonemanget endast så långt som det
är absolut odisputabelt riktigt. Med risk att
det skulle kunna uppstå diskussion skulle man
naturligtvis kunna gå längre. För Loos blir det
framför allt en fråga om att återföra de
generella bildtyperna på de olika socialkulturernas
önskemål (även här kunde nog distinktionerna
vara skarpare); men sociologiskt sett är det
viktigt att konstatera inte bara vad samhället
direkt eller indirekt uppfordrar till utan också
på vilka punkter samhället lämnar konstnären
frihet att göra ungefär som han vill, frihet att
vara sig själv. Liksom det är intressant att se
i vad mån samhället underbygger eller
undergräver den s. k. konstnärliga moralen. I fallet
Tizian är detta mycket lockande frågor, som
kanske är svåra att besvara. Loos har som sagt
inte gått alltför nära inpå dem, därtill kanske
hindrad av sin beundran för målaren. Denna
äkta beundran har i stället haft till resultat att
han verkligen genom självsyn satt sig in i
materialet; han har tydligen sett det mesta
av Tizian och gör ett mycket
förtroendeingivande intryck. Omsorgsfullheten i
tavelbe-skrivningen hämmar väl samtidigt de levande,
syntetiska omdömena och gör boken bitvis
tämligen tung att läsa; därtill bidrar väl att
så sällan, så sällan en eldande stimulans utgår
från det torftiga bildtrycket.
Loos pekar på att från "Nymf och herde",
en målning från Tizians sista tid, kan en linje
följas fram till Watteau; bakåt följer han
samma linje till Giorgione. Dennes elegiska
sentiment, bara till hälften demonstrerat, får
sin mycket artistiska renodling hos Watteau;
hos honom blir det erotiserade landskapet
huvudmotiv. Villkoret för detta är en fråga om
det kultiverade sällskapslivets successiva
frigörelse från en del beroenden, från den
religiösa värderingen, från den direkta
samhällstjänsten och därmed skapandet av en fri
estetisk kultur. En nyanserad skildring av detta
förlopp kunde ge en spännande läsning, den
hade dessutom varit en mycket viktig
motivering för Watteaus måleri och överhuvud för
rokokons raffinering av formvärld och
känsloliv. Skildringen finns inte hos Andreas
Lindblom, som valt att inte tynga sin framställning
med alltför väsentliga resonemang; han gör
en del både motiverade och omotiverade
utblickar, men i huvudsak är boken ett
kul-turessayistiskt slalomlopp genom konstnärens
æuvre. Det bästa man kan säga om en bok med
analytiska avsikter är att den förklarar allt,
det näst bästa att den eggar läsaren till analys.
Ingetdera kan sägas om Watteauboken, och
ändå är den ett gott prov på allmänbildning
och sober vetenskaplighet. Lindblom skär bort
mycket som sagts om Watteau men som inte
kan sägas med fullt fog, men han har inte
mycket att ersätta med. Det kan så vara att
dokumenten är magra, men även målningarna
får väl anses vara förstahandsdokument, och
om man bara kan finna den rätta läsarten, bör
de avslöja ganska mycket. Lindblom gör inga
riktigt energiska försök att finna en läsart;
han har inskränkt sig till att ge ett modest
och lättläst referat av vad framför allt andras
forskningar plockat fram i detalj hänseende och
av sin egen njutning inför målningar och
teckningar. Det har blivit en behagligt följsam
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
