Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄRKLIG TILLDRAGELSE
ligen hon befann sig. Hon var inte bara
vimsig, hon var dimmig också av att hon hade
så ont. Hon begrep ingenting.
Det var först när Finn-Hanna kom fram och
betraktade henne, så där, och sa: — Men,
kvinna, int kan väl du bada, som ser ut på det
där viset! — som hon fattade åtminstone det.
Bada — javisstduja! Ta av sig paltorna och
tvätta sig ren — var det! Stå eller sitta där
det är varmt och låta vattnet strömma över sig!
Hon stönade:
— Jamen nåmen nämen — jag måste bada,
jag kan inte leva om jag inte får bada,
begriper du det, jag är så otroligt lortig; om jag
inte får tvätta mig! Jag håller på att bli sjuk.
Begriper du inte det! formligen skrek hon.
Det var väl själva instinkten som styrde
henne, vett torde det inte varit.
— Kors i jessu namn! skrek då Finn-Hanna
till svar (eller nånting på finska som måtte
betytt detsamma): och sen var kvinnan i
hennes händer, i första hand.
I andra hand var hon i alla de andra
kvinnornas vård. Som i dimma såg hon sig nu
omgiven av nakna kvinns, bastun formligen
kryllade av såna som ville svetta sig undan
en långförkylning. Hon förstod det inte: men
den ena före och den andra efter for och strök
sig utefter henne och tog av henne kläder och
skor och ledde henne först dit och sen dit och
sen — och sist in i bastun och hjälpte henne
sitta ner och ställde i ordning en balja vatten
och mycket riktigt spolade en kvast i ångan
och kom och stänkte skämtsamt några
löv-doftande droppar på hennes skuldror. Vänliga
men sladdrande kvinnor. Synd att säga, men
hon kände inte igen dem, ingen enda av dem.
Hon bara såg ett gumhull här, ett par
svällande friska bröst där, två formliga hängpattar
strax intill, tomma men ändå jämbördiga —
här inne, armar som vispade på, vackra
händer, en fot här, en där, det var verkligen en
dimma, rött hår och svart hår och gult hår,
förmodligen, en lång, smal slana, ett formligt
flickebarn. Och dessa röster: antingen här
framme som ett åskdån eller ett sant
käringskrik, eller långt borta, långt, långt, drömlångt
borta, och drömsvagt, knappt en viskning. Och
dimma, grå dimma, dimslöjor. Och hon kände:
kallt vatten och hett vatten, ett stril av vatten,
en hel vattuflod, stilla vattendroppar, plask
plask, vatten som silade igenom ett evigt såll,
det silade. Kanske såg hon nu var hon var,
kanske inte. I alla fall satt hon på nedersta
bänken, och bakom henne satt käringarna
uppradade på sina två eller tre hyllor ungefär som
fåglar utefter en bergvägg, skrikande eller
viskande, vem kan veta, piskande sina syndiga
kroppar röda eller bara frotterande sig med
ljummet vatten eller sin av ångan alstrade
svett. Och till höger stod närmast henne grytan
och kokade så vattnet bubblade och sjöd, och
lite innanför den, ända in i hörnet, var
eldstaden med sina sotiga stenar, och de var heta,
och Bastu-Hanna antingen slog hett vatten på
och lät dem alstra mera ånga, eller öppnade
hon ventilen, vill säga lilla fönstret, och lät
natten-kvällen sila in och allting stillna på
grund av stundens särskildhet, och var det
därför det vart så grått ett slag och hon,
käringen-drömmerskan-fjollan, vilket man nu
ska benämna henne, inte visste om hon
satt-och-frös eller svettades. Men det var nog
riktig ånga, för vattnet som strilade kom från
duschen, och där stod naket efter naket och
lät sig kylas av. Och nu började det tissla och
tassla ännu mera, och frågas hit och frågas
dit. Och där var en hand och tvättade henne
ren. Och nu kom en annan och sköljde väl av
henne lorten. Och så en tredje — och nu,
förstås, lägger kvinnan utav.
(Som väl var, brukade hon säga, när hon
drog det för kanske en fantasifylld lyssnare.
Hon hörde, sa hon, som långt ifrån ett groteskt
skrik: "Voj voj, dräpa hästen!" — och det
kom förstås från Finn-Hanna eller nån annan.
Nån annan? Sen tog hon paus. Men lyssnaren
kunde ju mycket väl fortsätta på egen hand.
Hon faller omkull, skrikande eller utan
minsta ljud. Kroppar och händer och ben och
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
