- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
268

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BJÖRN-ERIK HÖIJER

huvuden uttrycker den största upphetsning.
Några böjer sig ner över kvinnan där på
stengolvet, som visserligen är täckt med glesa
trä-trall. Någon eller några skriker igen. Sen är
det dödstyst. Så kommer det nya skrik, helt
främmande och onaturliga, kanske. Nakna
kvinnor står eller sitter och lindar blotta
händerna omkring sig som har de just upptäckt
sin bristfälliga nakenhet. Några störtar ut och
flyr gråtande. Vatten, hett vatten. Och nu —
blod. Röda flammor inuti det grå, det dimgrå.
Skrik, gråt, jämmer, suckar: fasansfulla syn.)

När hon vaknade låg hon fortfarande kvar
i bastun. Vill säga: i omklädningsrummet.

— Hur känns det? frågade en mörk röst.

Och döm om kvinnans häpnad, då hon fattar

att den som frågar är fru Vass, barnmorskan.
Hon satt och höll hennes hand, satt på en stol
intill.

Kvinnan sa som sanningen var att hon kände
sig som så konstig och tom invärtes.

Då bara skrattade käringen Vass. Och hela
käringhögen bakom henne skrattade.

Ja, det var en hel uppsättning käringar där.
Så sakta upptäckte kvinnan det: nakna och
halvklädda och klädda om vartannat.

— Undra på det, sa Vass, undra på det!

Och nu kände hon igen Finn-Hanna. Finn-

Hanna här? tänkte hon. Den spikmagra
varelsen stod bredvid fru Vass och torkade tårar ur
ögonen. Med baksidan av handen.

— Jo, det gick fort det här! stammade hon
på sitt konstiga modersmål.

— Jo, sa Vass och bara ville skratta, när
det en gång bär till, då brukar det gå fort.

Kvinnan — medan hon låg där avdomnad
hade hon fått en son.

Om hon verkligen ingenting vetat och
förstått, om hon varit "vimsig", om hon sjunkit
så otroligt djupt i minnena för att slippa
undan det som var mest påträngande, eller om
hennes tillstånd i grund och botten hade varit
en sorts medveten omedvetenhet, född och
ammad till protest — nu klarnade allting.
Både fort och sakta.

Ungefär som när lyset kommer tillbaka efter
en stunds mörker: det börjar först glöda så
smått i trådarna där inne i lampan, sen blir
de undan för undan röda, gula och flammigt
vita, och så — är det ljust; ungefär så.

Det började med att hon kände igen några
av kvinnorna, som samlats här inne liksom
bara för att betyga henne hjärtats vänlighet.

Alldeles intill hennes huvud satt gumman
Jakobsson på en pall, satt tyst och fetblek och
vattnig, bara satt. Och stirrade på henne,
förstås. Hon hade lindat ett lakan omkring sig
och knutit ihop just över bröstet, men nertill
hade det åkt isär, så hon var lika mycket
naken som klädd, en sorts Kraka-i-bastun. Hon
var lika blek och vattnig överallt, det syntes
nu. Hon hade trängt ner händerna mellan
låren och lagt ihop dem där med baksidorna
mot varann, och gång på gång pressade hon
dem djupare in och högre opp, som om hon
haft värk under magen. Hon hade visst
födslovånda. Och hon, som också var så där fattig,
skänkte av det hon hade: hon var närvarande.

Uppflugen på bordet i fönstret satt
Vackra-Tekla-på-Hörnet, telefonfröken, klädd ända ut
till pälsmössan och muffen och bottinerna, fast
det kanske var väl så varmt här inne. Hon kom
sig visst inte för med att gå sin väg. Hon sa
inte många ord. Men ett par gånger öppnade
hon mun.

— Tamigjessus om jag blir människa mer
efter detta! O, gode Gud! — sa hon, eller
stönade.

Och bakom henne sträckte skolfröken Blom
småbarnsligt nog upp sin ena hand, som ville
hon se med den eller bara uttrycka sitt
deltagande, sin kvinnliga sympati; men för övrigt
drog hon ihop sig så mycket hon kunde,
snyftade och var ganska ifrån sig. Det hade väl
varit lite mycke för den ömtåliga kroppen.

Och så vidare.

I en särskild grupp stod tre fyra käringar i
som en sorts förening.

Men av dem kände hon bara igen änkefru
Håkansson, mor till kände Patty,
tjockisen-morsgrisen. Detta av livet ristade ansikte som

268

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free