- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
269

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MÄRKLIG TILLDRAGELSE

spyr ur sig de grövsta och finaste ting om
vartannat, denna ihoptryckta, magra, ryckiga
kropp — var ju igenkännlig. Nu var hon i sitt
ässe, tycktes det. Medan de andra i hennes
krets suckade och himlade sig, var hon rakt
på sak. Hon kommenterade avlandet, inte
födelsen: det var hennes ämne, ju. Hon talade
om, hur man kunde passa sig, men också hur
man tillverkade exempelvis tvillingar, eller
pojken, eller, om man nu nöjde sig, jäntan.
Hon kom in på sitt eget.

— Först hade vi en, sa hon och gungade
på kroppen och vaggade med huvut, så
öronringarna dallrade, men så vart han död. Voj
voj, dräpa hästen!

(Hon som först skrek där inne i bastun ...)

— Sen kom då Patty. Då tänkte jag, att...
He he! Då sa jag åt gubben, att få se nu vem
av oss som först blir nödig! En död, en som
levde — nu kunde det räcka. Och tro mig eller
ej, men vi kunde hålla oss båda två — he he!
Och det rack gott med en, han var för rexten
så gullig, ojaligen.

Hennes kraxande hesa röst fanns som en
organisk stämma inuti ett stilla, andäktigt sorl,
som tidvis växte till ett nästan tragiskt läte.

Nu upptäckte kvinnan var hon befann sig.

I bastuns avklädningsrum... De hade ställt
pallar intill ena väggbänken och lagt visst hela
bastuförrådet av rent linne ovanpå. På det
låg hon.

Hon låg ovanligt såväl mjukt som brett.

Och de hade städat upp och vädrat ut den
antagligen för en stund sen ganska tjocka
luften — tobaksrök från Finn-Hannas pipa
och Teklas eviga cigarrett, lite sotig rök från
kaminen som stod där i ett hörn och hoppade,
alla de feta lukterna av tvål, svett, limonad,
nytvättat linne, parfym och ja — och eldat
upp en ny frisk värme. Finn-Hanna gick och
stökade i sin genomskinliga underkjol, hade
inget annat på kroppen. Ett par var så gripna
så de kom sig inte för med nånting, bara stod
där de stod, splitt nakna, och ömsom lipade
och lyste. Som för att hedra henne särskilt
eller bara för att motverka os och andra dofter,

eller bara för att pynta, hade de ställt in en
hink full med björkkvastar, som de först spolat
i ånga för att pressa fram doften. Det första
kvinnan kände med näsan var just lukten av
björklöv.

Vid det laget var hon alldeles klar i
knoppen, vilket kunde vara väl eller synd. För nu
förhindrades hon från att drömma om sommar
och löv och fågelsång — och måste i stället
syssla med mera näraliggande ting.

Hon började förstå ett och annat.

När hon förstått något så när — visste hon
ett slag inte vad hon skulle ta sig till. Det
var såväl förnedring som upphöjelse. Själva
platsen, själva skeendet, själva närvaron av
alla dessa vittnen — förnedrade henne. Men,
och det var sällsamt: samma ting upphöjde
henne på samma gång.

Hon hade velat försvinna tvärsigenom golvet.

Hon hade velat ha sina lumpor och fått dra
dem över sig och ligga som en död, tills de
lämnat henne i fred med skammen.

Hon hade velat ha sin döda mor där, och
lillasyster, lillasyster, så de fått bevittna hennes
storhet.

Så kände hon det, där hon låg och såg på
dem och på rummet och tänkte, tills hålet
i dimmorna blev som en hel, klar rymd.

Knappt hade hon hunnit så långt fram, så
stack Vass till henne det lilla pyret, som var
primitivt lindat och liksom förtidigt svept i vitt
lakan.

Och som för att förhindra alla utgjutelser
störtade i samma moment (hade Vass inväntat
stunden?) nya kvinnor in med kaffekorg och
barnkläder och gudvet allt. I det ögonblicket
hörde hon det första pipet. (Inte kunde pyret
väl uppfatta kaffedoften allaredan?) Och hon
såg, hur alla käringarna lyste upp. Fast det
skar i henne som av knivar.

Hon började, äntligen, lipa.

Ja lipa. Hon ville stortjuta, hon stortjöt.
Hon bölade. Allting vällde över, ju, hon ville
prompt resa sig upp och spruta över allting,
ungen, kvinnorna, björkkvastarna — med sina
tårar. Å, vad hon ville gråta.

269

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free