- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
270

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BJÖRN-ERIK HÖIJER

Men fru Vass torkade bort hennes tårar med
barnmorskemjuka händer, gnuggade i
förbifarten sina egna ögon, det var kantänka starka
lukter, björklövslukt och kaffelukt, körde in
en kudde — nu fanns till och med sånt —
under hennes nacke, satte en sockerbit i hennes
mun, blåste själv av kaffefatet och sa åt henne
att dricka och ta det lugnt, det var nämligen
ingen enastående händelse detta, den kunde
bäras.

Och kvinnan kände, att hon hade rätt.

Men faktiskt var det inte ett slag som en
gemensam balans på linan mellan hopp och
förtvivlan: allting var på gränsen.

Hade inte fru Vass ingripit på sitt robust
erfarna sätt — kunde det blivit en katastrof.

Men kanske ändå inte. För nu satte
änkefru Håkansson själva balansstången i deras
händer.

— Helle dudane ändå, daddade hon, och
det ska den där ohängda lappkolixen ha orkat
svarva ihop, he he; kan det vara möjligt?!

(Lappkolix: Albert, kvinnans man men inte
hennes make var en sorts treåttondelslapp,
ännu en olycklig bastard.)

— Hur så, hakade fru Vass på, antagligen
för att hon behövde allt bistånd, va skulle inte
Albert Fjällberg kunna göra barn, för?

Alla såg de ett ögonblick på käringen, som
blinkade och plirade och nickade och sken och
riktigt blev vacker i sin fräckhet och med
guldringar i örona och den bruna, barkade, ristade
hyn och de tindrande ögonen.

— He he he, skrattade hon och såg från
den ena till den andra, som ville hon samla
in alla ögon i sina. Jag menar: Albert...
Int har han nån kraft, inte. Den har han
förspillt — så här!

Och hon gjorde sin allra grövsta
demonstration med en kraft och en råhet som drev upp
blodet i deras kinder. Nu betackade de sig för
mera hjälp av det slaget, det kändes som om
hon skändat en och var av dem med blotta sin
naiva jargong. Om det också var som hon
menade, att det råa ju hörde till — så blev
det plötsligt för mycket för dem. Skeendet var

dock av en annan art. Att göra allting, till och
med det grövsta djuriska, med läpparna och
möjligen kröna det med en handrörelse —
kunde måhända passa andra tillfällen. Om hon
nu ville knipa igen läpparna, skulle de låta
udda vara jämnt.

Fru Vass sa ifrån på skarpen.

Käringen var inte ointelligent, hon fattade
genast att hon gått för långt, hon stammade
och fick tårar i ögonen och bar sig åt.

— Nå nå, int ska ni fäll... Int jer e
fäll...! sa hon och började språka dialekt.
Herreminje, nog vet en fäll hur en sån kalvar
ur sig bå grovt och fint, voj voj!

Uthållig in i det sista. Men tårar i ögonen.
Nog kände hon i djupet av sin själ att allting
hade sin fina sida. Hennes ord var bara
munspel. Men dessa liksom småskrattande tårar,
dessa gumbarnsligt glittrande ögon.

I fortsättningen var hon tyst, det kunde nog
passa sig bäst en sån här märkvärdig gång.

Och kvinnan låg som i ett sorl. Det var
den där gruppen nere vid dörren, kören. Den
började nu mala på, rösterna i den sa sitt
liksom tillsammans, fast de uppträdde en för
en och med skilda synpunkter. Som en ljus
men tragisk sång.

— Ett barn är fött — o!

— Se: svart hår, rentav som en man, blåa
ögon, trumpen mun, ser barsk ut, sin far opp
i dagen, krävande sitt redan från början; han
vet bestämt va han vill!

— Å, vilken praktbatting!

— Guss guss, lilla barn! Välsignade varelse!

— Nu skrattar han: kom och se, kom och
betrakta, kom och begrunda!

— Kan sätta mitt sista linne på att han
väger oppåt en fem kilo!

— Att födas till denna värld, denna lidande
mörka värld!

— Åhå, han lyser opp allting omkring sig.
Och frisk det är han, för han pissar som en
fontän, nu är han blöt igen!

— Å, vilket läckert skinn, så lent och mjukt
som aldrig det!

— Vasa? sa Vass, barnmorskan. Som ett

270

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free