Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell - Örjan Lindberger: Hjärtat och nycklarna. Några synpunkter på Elin Wägners författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjun? Menar det, menar det: han är pudrad
med potatismjöl, annat fanns inte till hands.
— Å, suckade kvinnorna, å, du ditt pipande
lilla lappliv!
Medan kvinnan som plötsligt blivit mor
vaknade undan för undan och fattade mer och
mer.
Medan hon plötsligt tyckte, att bakom alla
som fanns där i rummet, bakom och över dem
och henne och barnet, och omkring dem och
ini dem, faktiskt, åtminstone så kände hon det,
åtminstone ini henne själv var som nånting
osynligt och väldigt. Som ett särskilt skimmer.
Som en uppenbarelse.
Gud.
— Men — hon var väl på väg att bli
vimsig igen. Trött kände hon sig i alla händelser.
Allt som en stund varit klart började återigen
snurra. Nu kom dimmorna tillbaks. Hon fick
Vass att ta bort kudden. Hon frågade, om hon
nu kunde få blunda ett slag. Innan hon steg
upp och gav sig därifrån. Hon brydde sig inte
om, att alla nu öppet skrattade åt henne, eller
dessa hennes ord. Hon sa, att hon var så trött.
Och fru Vass, barnmorskan:
— Visst. Visst måste fru Fjällberg få sova.
Sov bara, det kan hon ha gjort rätt för. Bara
sov.
Hon höll igen ögonen och hörde en stund
de andra viska och tassa på tå och småningom
tystna. Om alla stannade kvar på sina poster,
eller om de nu svepte om sig kläderna och gav
sig ut i kylan — visste hon inte. Nu hade
hon pyret intill sig. Hon drog det in mot sin
värkande kropp. Däremot sköt hon bort alla
tankar. Hon var så trött så hon var lycklig.
Nu sträckte hon på sig. Byltet med pyret
fick också vänta ett slag. Hon bredde ut sin
befriade kropp. Hon sträckte upp händerna
och la dem bakåt, lät dem sen falla. Fast hon
kände som spikar tvärs genom händer och
fötter jämrade hon sig inte mera.
ÖRJAN LINDBERGER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
