- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
273

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Örjan Lindberger: Hjärtat och nycklarna. Några synpunkter på Elin Wägners författarskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sprudlande ungdomlig. Här njuter Elin Wägner av
att använda sin överrumplande slagfärdighet,
och läsaren njuter av gnistregnet. I Elin
Wägners senare verk är kvickheten kanske inte
mindre, men den har på något vis blivit en
skärm för det som finns på djupet, en form
av understatement. Den sista bok som har
ungdomsverkens lätta ton är "Kvarteret Oron"
(1919), visserligen en bagatell, men en
utomordentligt charmfull sådan. Den kommer säkert
att hålla sig fräsch länge. Annars är
naturligtvis "Pennskaftet" den viktigaste av dessa
böcker, dels därför att den är en
typbildande yrkeskvinneroman, dels och framför allt
emedan det i andra figurer än titelpersonen
finns ansatser till djupare grepp i kvinnornas
och i Elin Wägners egna problem.

Reportaget utgör ett viktigt inslag också
i den grupp av romaner, som representeras av
titlarna "Svalorna flyga högt" (1929),
"Gammalrödja" (1931) och "Vändkorset" (1935).
Här har tillkommit ett drag av medveten
samhällsbeskrivning av den art som framför allt
Ludvig Nordström ivrade för, och även ett
inslag av kulturhistoria. Med tanke på det
sistnämnda kan man hit räkna också den sena
romanen "Vinden vände bladen". Det är delvis
mycket gedigna, delvis något ojämna böcker.

Fyllda av idédebatt och förkunnelse är
sådana romaner som "Släkten Jerneploogs
framgång" (1916), "Den befriade kärleken"
(1918), "De fem pärlorna" (1927) och
"Dialogen fortsätter" (1932). Av dessa är Linder
benägen att räkna "De fem pärlorna" till
höjdpunkterna i Elin Wägners författarskap.
Givetvis ger den romanen det mest renodlade
uttrycket för Elin Wägners pacifism, men det
konstruerade i den stöter en — förmodligen
ännu mer nu än då den kom ut. "Dialogen
fortsätter" förefaller däremot att ha vunnit
med åren. Lyckad som roman är den inte, men
problemställningarna i den är inte så orimliga,
som man gjort gällande. Det är en bok med
rätt vassa klor. Men varför skulle inte Elin
Wägner någon gång få visa, att hon kunde bli
arg? Hon saknade inte anledningar.

Utöver vad som nu räknats upp innehåller
Elin Wägners produktion åtskilliga verk till.
Där finns böcker, som man inte kan
klassificera så lätt, t. ex. "Mannen vid min sida",
och som det kan bli anledning att citera för
att belysa de centrala verken.

En fruktbar synpunkt när det gäller att
karakterisera de viktiga romanerna från
"Åsa-Hanna" till "Hemlighetsfull" är den religiösa.
Naturligtvis kan man välja andra, t. ex.
kvinnosynpunkten eller den personligt biografiska.
Det lär inte heller gå att helt undvika dem.
Men särskilt den senare har man skäl att akta
sig för. Dels kommer man att förledas till
underskattning av den skapande fantasin i
vissa av romanerna — detta desto lättare som
den direkta verklighetsåtergivningen är så
påfallande i åtskilliga av de reportageartade.
Dels var Elin Wägner väl förtrogen med
psykoanalysen — som Linder påpekar torde
hon vara den första svenska författare som
använder själva ordet i en roman — och hon
har förutsett, att hennes verk skulle komma att
ges en psykoanalytisk tolkning. Hon har
förekommit den genom att själv lägga fram allt
det material en adlersk individualpsykolog kan
önska sig. Tar man fasta på detta material
kan man få allting att ordna sig i ett
sammanhang. Att det blir sakernas eget kan man
däremot betvivla. Därtill var Elin Wägner för
klok. Hur hon såg på människokunskapens
problem framgår av den underfundiga
betraktelsen "Självbekännelse" (omtryckt i
"Korpungen och jag"):

Var försiktig med henne, umgås varsamt, låt inte
uppmärksamheten slappna, det är lika farligt som i en
lejonbur. Hennes öppenhet döljer en slutenhet, hennes
tystnad längtan efter öppenhet, hennes mjukhet en
strävhet, hennes hårdhet en mjukhet, hennes hjärta
tiotusen konster, dem hon icke anar själv.

Och så kommer den ironiska slutslängen:

Det finns bara en varelse, som är meddelsam av
vana och yrke, öppen som ett barn, utan slöjor och
utan svek. Det är Devinez.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free