Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Örjan Lindberger: Hjärtat och nycklarna. Några synpunkter på Elin Wägners författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den som efter detta obetingat litar på (eller
obetingat misstror) de ställen där Elin Wägner
är påfallande öppenhjärtig kan skylla sig själv.
Det religiösa inslaget är av vikt redan i
"Åsa-Hanna". Boken hette från början inte
så; den kallades ursprungligen, med en
vändning ur wallinska psalmboken, "Vansklighetens
land". Det har flera gånger påpekats att
förloppet i romanen ses från prostgårdens
synpunkt. När det gäller luthersk teologi visar
författarinnan en påfallande insikt. Man skulle
kunna säga, att hon ser på den med roat
intresse; prosten Mossbäcks lärda utläggningar
och fromt systematiska själavårdsnit betraktas
ungefär så som män brukar se på kvinnors
intresse för kläder, välvilligt, men en smula
nedlåtande. Linder framhåller, att Elin Wägner
här börjar sin uppgörelse med de religiösa
intrycken från morföräldrahemmet och
släktprästerna. Detta är säkert riktigt. Däremot är
det en aning diskutabelt, när han i
fortsättningen säger:
Hennes tidigare böcker hade speglat det unga
pennskaftets först instinktiva, sedan genomtänkta
revolt mot det borgerliga manssamhället, gärna
representerat av föräldrahemmet och fadersauktoriteten;
från och med Åsa-Hanna knyter hon an till en annan
erfarenhetslinje från barndomen, en annan
konservatism, den religiösa, och denna bejakar hon — delvis.
Det förefaller sannolikt, att Elin Wägners
ungdoms revolt även inneburit en frigörelse på
det religiösa området; enligt tillförlitliga
uppgifter var hon i yngre år snarast modernt
skeptisk. Å andra sidan måste man tänka sig att ett
religiöst kallelsemedvetande satt kvar som ett
outplånligt resultat av hennes uppfostran. Ett
av grunddragen i Elin Wägners läggning var
otvivelaktigt känslan av att hon var kallad att
verka för andra människor. Härtill kom en
ovanlig intelligens och energi och ett
känslostarkt temperament. Kvinnosaken blev det
första viktiga fält, där hon kunde omsätta
sin kallelse; det har noterats, att i
"Pennskaftet" kvinnorörelsen omtalas i rent religiösa
termer.
När första världskriget bröt ut och
medförde ett kraftigt bakslag för kvinnornas
fredssträvan, har detta tvingat Elin Wägner till en
inåtblickande prövning av de moraliska
problemen; denna principiellt viktiga synpunkt
har framförts av Holger Ahlenius i hans lilla
skrift om Elin Wägner. Linder utreder särskilt,
hur Elin Wägner med "Åsa-Hanna" följer de
övriga tiotalisterna i deras återgång till
barndomsintrycken och tar intryck av Hans
Larssons exempel som hembygdsskildrare; han
betonar med rätta, att den episka fastheten
i romanen i mycket betingas av inflytandet
från "Hemmabyarna". Att säga att denna
motivförskjutning medförde ett partiellt
bejakande av den religiösa konservatismen är
dock att gå för långt. "Åsa-Hanna" är i första
hand, alldeles som Martin Kochs samtidiga
stora verk, en historia om rätt och orätt.
Åsa-Hanna handlar till sist rätt, men varken Linder
eller Ahlenius har ställt frågan, huruvida hon
gör det på grund av prostens eller den
kyrkliga kristendomens inflytande. Såvitt jag kan
förstå måste man i huvudsak svara nej på
den frågan. Åsa-Hanna handlar rätt på grund
av en personlighetens inre värdighet. Samma
kraft inom henne, som kommer henne att trots
allt vad hon vet hålla samman med Franse utåt
mot bygden, blir när den kommit till klarhet
om sig själv ett obevekligt krav på att lögnen
skall rivas ned. Det är ett självpålagt krav.
Visserligen har Åsa-Hanna fått en religiös
uppfostran — alldeles som Elin Wägner själv —
men det är genom ensamt lidande hon når
fram till sitt beslut.
Om man vill tränga djupare in i Åsa-Hannas
karaktär kan man med fördel jämföra henne
med Agnes Stenås i "Genomskådad". De är
mycket olika varandra, och Åsa-Hanna verkar
monumental på ett helt annat sätt än
borgmästarfrun. Ändå finns det väsentliga likheter.
Det rör sig i båda fallen om unga kvinnor, som
utan att riktigt veta hur det gått till genom
giftermål finner sig placerade i en värld, där
mannens brottslighet eller förljugenhet anger
normerna. I båda fallen lyckas de finna sig
själva och går sin väg fram utan att ta timliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
