- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
281

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Elisabet Laurila: Fyra dikter. Från finskan av Bo Carpelan - Min älskade är trött - Liam O’Flaherty: Den skadade storskarven. Novell. Översättning av Brita Edfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN SKADADE STORSKARVEN

MIN ÄLSKADE ÄR TRÖTT

Reden en bädd,
min älskade är trött.

Gå även du,

sista strimma av dagsljus,

min älskade är på väg till ett öde land.

Stilla. Stilla.

Snart kommer natten.

Då sover min älskade

bland gyllene stjärnor.

LIAM 0’FLAHERTY

DEN SKADADE STORSKARVEN

Nedanför den stora grå bergväggen vid
Clogher Mor stod ute i havet en stor fyrkantig
svart klippa översållad med vita fläckar.
Vattnet steg och sjönk skummande omkring den.
När det var högvatten lyfte den upp tången
som växte vid klippans kanter så att de långa
röda slingrande banden bredde ut sig som
strömmar av blod i det vita skummet. När
vattnet gick tillbaka drog det ned tången så att
den spändes hårt vid sina lökformade rötter.

Det var tyst. Det var vid middagstiden.
Havet var lugnt. Alkor sov på vattenytan. De
höll näbbarna instuckna i de feta vita brösten.
Högt uppe på bergväggens avsatser stod
högvuxna fiskmåsar på ett ben och halvsov. På
den stora klippan hade en flock svarta
storskarvar slagit sig ned, de guppade med
huvudena för att få ned födan genom de svullna
struparna.

Uppe på klippans krön stod en vitgul get och
såg ned i havet. Plötsligt blev den rädd. Den
fnyste till och vände hastigt på sig. Vid den

häftiga rörelsen råkade en klöv stöta till en flat
sten vid klippans kant. Stenen föll och kom
på klippan där storskarvarna slagit sig ned.
Den slog ned bland dem med ett brak och
stenskärvorna yrde omkring. Fåglarna flög
upp, men just när de höjde sig slog en skärva
till en av dem på högra benet. Benet krossades.
Den skadade fågeln utstötte ett genomträngande
skri. När den flög bort från klippan dinglade
benet ledlöst under buken.

Fågelflocken fortsatte inte långt. Så snart
fåglarna kommit till kanten av klippan kastade
de sig med huvudena före ned i havet. De långa
svarta kropparna med de framsträckta
huvudena dök kvickt ned under vattenytan och
fortsatte ett långt stycke innan de åter kom upp på
ytan och skakade av sig saltvattnet. Sedan flöt
de omkring på vattnet; de svarta ryggarna
skimrade i solen, den ljusbruna strupen var
framskjuten och de små huvudena balanserade
dc på den långa krokiga halsen. De låg och
såg sig omkring, liksom ormar som rest sig,

281

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free