Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Liam O’Flaherty: Den skadade storskarven. Novell. Översättning av Brita Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LI AM O’FLAHERTY
och försökte upptäcka om det fanns någon
fiende i närheten. När de inte kunde se någon,
började de skria och flaxade med vingarna.
Men den skadade fågeln for omkring på
vattnet och slog med vingarna i dödsångest.
Det salta vattnet sved i såret och den kunde
omöjligt hålla sig stilla. Snart flög den upp
från vattnet och satte i väg med våldsam fart.
Vansinnig av smärta fortsatte den längs utmed
bergväggen. Tre gånger flög den utefter berget
i vida bågar som om den försökte komma ifrån
sina plågor. Så sänkte den sig ned mot de
andra fåglarna och lade sig intill dem.
De andra fåglarna lade märke till det och
började skria. Den skadade simmade fram till
en fågel, men denna skrek till och störtade
i väg därifrån. Den närmade sig då en annan
fågel, men denna hackade ilsket till den med
sin näbb. Så skrek alla fåglarna samtidigt och
flög upp från vattnet flaxande med sina långa
vingar. Den skadade fågeln höjde sig på samma
gång som de andra. De flög upp på klippan
igen och slog sig ned där samtidigt som de
oroligt sänkte sina huvuden och försiktigt kikade
åt alla håll. Fortfarande var de lite uppskrämda
över stenen som fallit ned på klippan. Den
skadade fågeln slog sig ned tillsammans med
dem, försökte ställa sig upp men föll genast
ned på buken. Den lyckades emellertid kämpa
sig upp igen och ställde sig på det oskadade
benet.
När de andra fåglarna förvissat sig om att
det inte fanns någon fiende i närheten, började
de misstänksamt granska den skadade. Denne
stod med slutna ögon ostadigt vickande på
benet. De såg att det skadade benet var krokigt
och att vingarna hängde slaka. Så utstötte de
egendomliga skriande läten. En fågel trippade
fram till den skadade och hackade på den. Den
uppgav ett svagt rop och föll framstupa på
bröstet. Den bredde ut vingarna, öppnade
näbben och gapade liksom en fågelunge i boet
när den vill ha mat.
Genast började fåglarna skria och flög upp.
De flög utåt havet, högt upp i luften. Den
skadade fågeln lyckades komma upp och satte
i väg efter dem. Men flocken var långt före,
och den kunde inte hinna upp dem därför
att krafterna redan var i avtagande. Fåglarna
vände emellertid snart inåt land och den följde
efter dem. Alla flög lågt över vattenytan. Så
höjde de sig långsamt under det att de
våldsamt piskade luften med sina långa smala
vingar för att driva de tunga kropparna uppåt.
De flög halvvägs upp mot bergets krön och
slog sig ned på en stor klippavsats som var
täckt av vita fjädrar och där svarta vattenpölar
bredde ut sig.
Den skadade fågeln försökte också flyga
uppåt. Men den hade inte kommit tillräckligt
långt ut och därför hade den inte fått nog fart
att höja sig upp till avsatsen. Den stötte emot
klippan några meter längre ned, och när den
inte förmådde stiga högre måste den styra utåt
havet igen under vildsint skriande. Den flög
mycket långt ut och sjönk ned mot
vattenytan tills vingspetsarna stötte mot vattnet. Så
svängde den inåt igen, höjde sig gradvis och
gjorde en fruktansvärd ansträngning för att
komma upp till avsatsen där kamraterna slagit
sig ned. Till varje pris måste den komma dit.
Utstött ur flocken var döden säker. Fiskmåsar
skulle ta livet av den.
När de andra fåglarna såg den komma
emot sig och hörde de vinande vingslagen
då den höjde sig, började de skria våldsamt,
de kom fram till kanten av avsatsen i en tät
klunga, sträckte fram näbbarna medan
kropparna skälvde. Den andra fågeln skriade också
och kom huvudstupa emot dem. Den flaxade
fram mot avsatsen över deras huvuden och
gav till ett skrik då den hjälplöst föll ned
bakom dem alldeles utmattad och med
utbredda vingar. Men de hade ingen
barmhärtighet. De kastade sig häftigt över den, rev sönder
den med näbbarna, slet av de svarta fjädrarna
och stampade på den. Den ansträngde sig
våldsamt att försöka krypa längre in på avsatsen
och gömma sig i någon mörk skreva i berget,
men de släpade den tilbaka igen och knuffade
den fram mot klippavsatsens kant. En av
fåglarna stack näbben i det högra ögat. En annan
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
