- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
284

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BRITA TIGERSCHIÖLD

Maxwell Anderson med ett originellt grepp
som ett drama inom ett drama, d. v. s.
historiska scener inom ramen av en modern
teatertrupps framförande av en pjäs, hos Lagerkvist
som ett mörkt och tungsint renässansskådespel
och hos Abell som ett med bisarr, lekfull
fantasi tecknat giraudouxskt drömspel.

Maxwell Andersons drama "Johanna från
Lothringen" har som huvudtema den höga
värderingen av individens insats för sin
kallelse. Vidare ställer diktaren tron på ett
livsmål och ett ideal i kontrast mot vetenskapens
objektiva begränsning till fakta. Skådespelet
tar också ingående upp frågan hur långt
kompromissen med rättsmedvetandet får gå i
kampen med makten, vilka element som man bör
liera sig med för att nå det ideella mål som
eftersträvas. Det är i grunden samma problem
som Koestler kallat "radikalernas dilemma".
Liksom Koestler menar Anderson att det är få
förunnat att gå den raka vägen fram utan att
någon gång ge avkall på sin åsikt eller göra
motbjudande eftergifter. Han vill icke låta sig
förledas att anse medlen vara helgade av
ändamålet, det visar den karikatyr på en rättegång,
som den katolska kyrkan — eller med modern
tolkning en diktaturdomstol — håller med
Johanna, men han accepterar att Johanna
måste köpslå med makten och hänsynslöst
bränna inne människor, som är hennes och
Frankrikes fiender. Det gäller icke sällan att
det mindre onda måste fördragas för att det
större skall kunna undvikas under dragkampen
mellan demokrati-humanism å ena sidan och
maktpolitiken å den andra. Kanske kan man
emellertid i denna Johannas kompromiss med
idealet se en anspelning på demokratiernas
dilemma både under kriget, då de icke väjde
för att använda atombomben mot Japan, och
efter kriget, då de tycks bli nödsakade att än
en gång möta våld med våld. "We are at peace,
but not such a peace as we dreamed; no,
hor-ribly, evilly in armistice", säger Johanna en
gång förtvivlat.

Maxwell Andersons essay "Compromise and
Keeping the Faith" (i samlingen teaterstudier

"Off Broadway") ger god belysning av
innebörden i "Johanna från Lothringen". I studien
söker författaren finna en norm för de
kompromisser, som är nödvändiga, om ett stort
syfte alls skall kunna nås. Han formulerar
frågeställningen så: "How do I reläte my
dream to the actual world, and how much of
my dream will I sacrifice to make a portion of
it come true?" Omsatt på det politiska planet
återkommer denna fråga i dramat. Den unga
skådespelerskan Mary, som utför Johannas
roll, vill ej dagtinga med sin uppfattning om
det rena syftet, för henne representerat av
Jungfrun, innan denna böjt sig för den
korrumperade kungens befallningar om
vapenstillestånd, men det avgörande ögonblicket,
peripetin, kommer då hon inser att rätten icke
kan fullföljas utan ett visst stöd av makten.
Anderson sätter dock onekligen en tämligen
tänjbar gräns: det yttersta målet för sin tro
och sin strävan får ingen ge upp. Med
författarens gillande lugnas den upproriska Johanna
med de resignerade orden: "Varje regering
består av kompromissmakare. Det är inget
annat att vänta. Till och med Gud måste förstå
det."

Den andra grundtanke, som dramat uttalar,
är att mänsklighetens väg utstakas av
drömmare och visionärer, ej av vetenskapsmän.
Här förefaller Anderson vara direkt influerad
av Lewis Mumfords ord i dennes stora verk
"The Condition of Man": "This is one of
those periods when only the dreamers are
practical men." På en fråga om en människa
icke kan leva på vetenskapen svarar
författaren, åter genom Masters:

Om du lever, vill du någonstans hän. Du måste
välja en riktning. Och vetenskapen är absolut
opartisk. Den ger tusan i vilken väg du tar. Den kan
uppfinna atombomben, men den kan inte säga dig, om
du bör använda den eller inte. Vetenskapen liknar —
ja, den liknar ett blixtljus i ett fullständigt mörkt
rum, som är två milliarder ljusår långt och med
väggar, som glider bort från dig, när du närmar dig dem.
Blixten kan visa dig, var dina fötter står på golvet,
den kan visa dig möblemanget och människorna i
närheten, men om den riktning du skall välja i detta
ändlösa rum kan den inte säga dig någonting.

284

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free