Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE VISES STEN
Man igenkänner här också Mumfords tanke
i hans bok om atombomben, "Programme for
Survival", att vetenskaplig teknik blott berör
metoden, ej syftet, att den kontrollerar
undersökningsprocessen, ej undersökningens
riktning. Bakom det enkla konstaterandet i dramat
ligger samma förståelse som hos Mumford för
människans behov av ledning, av något utöver
denna ljusstrimma i ett stort mörker.
Mellankrigstidens illusion, att vetenskapen
skulle kunna lösa alla problem, hade Maxwell
Anderson genomskådat redan 1942 (företalet
till "Candle in the Wind"). Man hade trott att
politiska, religiösa, sociala och sexuella
missförhållanden skulle utplånas med hjälp av den
moderna vetenskapen. Då studien på nytt
publicerades 1947 (under namnet "Off Broadway")
hade han lagt till några sidor om krigets
inverkan på de demokratiska folk som kämpat
för sin rättsuppfattning. Vi har blivit osäkra
om våra ideal verkligen är de rätta, om
demokratin sluppit oskadd genom skärselden
och om vårt arbete och vår målsättning är
riktiga. Den hållning i själva
livsåskådningsfrågan, som skymtar i "Johanna från
Lothringen", är närmast resignerad och seg
optimism, samma trots allt-inställning vilken
framträder på många andra håll.
Mer och mer kommer människorna att inse, att
det är vårt öde att befinna oss i mörkret och ändä
gå framåt — att tvivla på våra religioner och ändå
leva på dem, att veta att vår tro icke kan bevisas
och ändå hålla fast vid den — såvida det icke är
en dålig tro.
Av Johanna — även i verkligheten —
krävdes det, att hon gick i döden för sin tro.
Våldets värld segrade över henne och hennes
märkliga gärning så brutalt som man kan
begära, men hennes gärning bar frukt, och
ännu i dag, hundratals år efter hennes egen
undergång, har den makt att entusiasmera.
Det är således ingen lättvindigt optimistisk
livssyn Maxwell Anderson vill demonstrera, då
han hyllar den enkla, vanliga människan, som
bryter sig ur sitt vanetänkande, sina
hämningar och sin misstro till egen förmåga för
att följa en stor tanke. Han menar till sist, att
vi har en viss garanti för att de värderingar
vi gör och den tro vi håller fast vid är riktiga.
Vi måste nämligen stå till ansvar. "Vi själva.
Människosläktet. Vi ställer varandra till
ansvar" är författarens allvarliga kommentar.
Under kriget och in i våra dagar har i flera
ockuperade länder två rättsuppfattningar
konfronterats med varandra, båda på sitt sätt
moraliskt oangripliga. Enligt den ena måste
våld mötas med våld, enligt den andra bör våld
ej under några omständigheter mötas med
samma vapen. Rätten får ej befläcka sig med
blod men kommer så att säga av egen kraft
att segra. Denna moraliska konflikt, som icke
sällan förekommer inom en och samma
person, bottnar som synes återigen i problemet
om idealet och verkligheten, rätten och
kompromissen med makten.
I Danmark gav under kriget de två
humanisterna Grønbech och Hartvig Frisch ett
märkligt exempel på en dylik moralisk
meningsskiljaktighet. Grønbech har i en artikel i
tidskriften Frie Ord angripit politikern och
klassikern Hartvig Frisch, vilken han personligen
högt respekterade för både mod och rakryggad
hållning, emedan denne i riksdagen och i
offentliga uttalanden tagit avstånd från
frihetskämparnas våldsdåd, sabotage och nödtvungna
likvidation av "stikkere".
För Kjeld Abell har samma rättsfråga
betytt en svår samvetskonflikt, och hans pjäser
är redan före kriget sprungna ur denna inre
spänning. Under sin glittrande, poetiska,
snirklade och pastischartade form döljer de ett
kraftigt sprängstoff. Som hans beundrare och
kongeniale kritiker Frederik Schyberg uttrycker
det, är det "nitroglycerin" i den "kransekage"
som han serverar.
Med ett angrepp på idyllen och en varning
för helvetet utanför dörrarna hyllade Kjeld
Abell sin hjältinna Anna Sophie Hedvig för
hennes etiskt inspirerade gärning, mordet på
tyrannen-skolföreståndarinnan. Men i sin nästa
pjäs, "Judith", lät han tyrannen undslippa
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
