- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
288

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BRITA TIGERSCHIÖLD

högt — som en fana, ett vapen. Ni räcker oss det
yttersta vapnet — och världsrymdens mörker sluter
sig över den mänsklighet, som aldrig fick lov a’tt
finna sitt svar.

Det erinrar om Grønbechs patetiska ton i
hans essay "Atombomben" (i tidskriften Frie
Ord) och är identiskt med hans tanke om
kulturens blomma, vilken avslöjar sig som en
dödskalk. Friheten för vetenskapen går före
livet. Abell anser att det går inte heller att
lägga skulden på statsmännen, maktens
representanter, som gjorde beställningen av
bomben, liksom man beställer en tårta på
konditoriet. "Er tårta skulle vara med gift", säger
läkarens hustru. Han försvarar sig lamt med
att det var ett bestämt mål som skulle nås, man
måste sätta punkt för kriget. Hon avbryter
honom med orden, att det blev blott ett komma
före nästa sats, och för den har
vetenskapsmännen själva hela ansvaret, eftersom de ej
gjorde några förbehåll eller ställde några
villkor. Atombomben var deras, och de borde
bara ha lånat ut den för en enda gångs skull.
Och liksom hela resonemanget är ett
koncentrat av humanisternas angrepp är också den
slutliga anklagelsen fullkomligt analog med
den tidigare kulturkritiken. Vi har fått se "att
frihet, frihet utan gränser kan föra raka vägen
till mänsklighetens självmord."

Hustrun börjar ropa hysteriskt. Även i
repliken "jag behöver få ropa" ligger en symbolik.
Det är vad alla gör som är vad Urey kallar
"rädda" och Mumford "vakna". De ropar åt
vetenskapsmännen att hejda
självmordspatienten i tid, att söka påverka de politiska faktorer,
som annars i "nästa sats" leder världen in
i katastrofen. Men också Abells pjäs slutar
med ett framtidshopp — trots allt. Läkaren
hörsammar den enstämmiga vädjan till den
nya människan om att återvända till världen,
Anadyomene, gudatanken, följer honom och
Afrodite förklarar honom sin tilltro. "Din eld
har icke slocknat. Den brinner ännu i dina
önskningar,"

Den inre konflikt, som ligger till grund för
PÄR Lagerkvists skådespel "De vises sten",

synes vara densamma som i de nyss
analyserade dramerna: tvivel om vetenskapens väg
är den rätta, tvekan om maktens förhållande
till rätten, känslan av individens ansvar och
skuld. Sin suggestiva kraft och mäktiga tyngd
får de aktuella problemen, här som ofta förut
hos Lagerkvist i historisk förklädnad, genom
att han vidgar perspektivet ut mot den stora
frågan om det ondas problem. Hos Lagerkvist
går brottningen med teodicéproblemet genom
hela författarskapet, och han kämpar alltjämt
för att förstå det ondas roll i tillvaron, för att
som Fröding nå fram till en monistisk lösning.

"De vises sten" rymmer också fruktan för
att sanningssökandet skall gå så långt, att de
mänskliga kontakterna förloras och forstening
av känslolivet inträder. Den tyste, frånvarande,
likgiltige Ikaros hos Abell och den likaledes
tyste och kalle Faustgestalten, alkemisten
Albertus har många besläktade drag. Från sitt
tidigaste författarskap har Lagerkvist tecknat
gestalter som söker meningen med livet. Man
minns från "Kaos"-tiden mannen på tillvarons
hotell, som ville ha svar på livsgåtan innan
kvällen, och ynglingen, som hoppade av
jordklotet då han icke kunde finna meningen; från
diktarens senare tid grubblaren Amur-Azu i
"Konungen", konstnären-forskaren Bernardo
(ett porträtt av Lionardo da Vinci) i
"Dvärgen" och Fången i "Den befriade människan".
Både Bernardo och Fången, vilka
representerar den livsbejakande, positiva inställningen,
kan sitta länge begrundande med en sten i
handen och meditera över de hemligheter, som
den inhämtat medan den låg på havsbottnen
och lyssnade till årtusendens brus. De anar
att stenen, ehuru död materia, kanske skulle
kunna hjälpa oss att tyda universums gåta.

Redan Bernardo tecknades som en
världsfrämmande sökare, uppgående i sin konst och
sin forskning, men utan känslokontakt med
någon. Häri kunde man utläsa en viss
självprövning hos diktaren, men den entusiasm
inför människoandens forskningsdrift, som
Bernardogestalten uttryckte, var övervägande.
I det sista dramat har självrannsakan svällt

288

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free