- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
291

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ENSAMME SPÅRHUNDEN

rubriken inordna dels några mer betydande
författare, Hemingway, räknad som en av
rörelsens upphovsmän, samt stundom även
Faulkner och Caldwell, dels och framför allt
en handfull habila skribenter, James M. Cain,
W. R. Burnett, John 0’Hara, Horace McCoy,
Jerome Weidman och möjligen någon till. Tar
man reda på dessa senare författares personalia
finner man att de har rätt mycket gemensamt.
De är nu i femtioårsåldern, utom den något
yngre O’Hara. De har i regel prövat på
åtskilliga yrken och lärt känna samhället nerifrån.
Och vanligen har deras första utgivna bok
förblivit den bästa, medan de i fortsättningen
skrivit ner sig utefter ett mer eller mindre
brant sluttande plan.

Man får ofta höra att deras känslolöshet
även skulle sträcka sig till synen på samhället,
men detta är inte alldeles riktigt. Frånsett att
det med skäl påståtts inte vara så farligt med
känslolösheten — vilket jag strax skall
återkomma till — har de flesta i gruppen angripit
samhälleliga missförhållanden, antingen direkt,
som i McCoys "No Pockets in a Shroud"
("Reporter gör uppror") eller Burnetts "The
Quick Brown Fox", eller mer indirekt, som
i Cains "The Postman Always Rings Twice"
("Blindstyre"), där de stora
försäkringsbolagens inflytande på rättsskipningen blottas.
En viss radikal tendens kan alltså spåras hos
flera av författarna, liksom alla som uppgett
politisk åskådning i sina biografier är
demokrater. Inställningen att man skall "dig up the
dirt", gräva fram dolda brister, har ju en fin
tradition i amerikansk litteratur och går väl
ihop med den reporterattityd, som de
hårdkokta odlar. Liksom för reportern den goda
historien ter sig minst lika viktig som det
faktum att missförhållanden blottas, är nog
emellertid stoffets brutala sprängverkan för
de hårdkokta av minst samma betydelse som
den eventuella tendensen, det har redan Artur
Lundkvist påpekat i "Diktare och avslöjare",
och de författare, som har röjt en sådan
tendens någonstans i sin produktion, har i regel
släppt den när de nått namn och rykte.

Om man nu sätter sig att läsa vad dessa
skribenter åstadkommit, tycks arbetet till en
början ytterst angenämt i jämförelse med de
flesta litterära mödor. De välpolerade,
effektiva fraserna glider ner som väloljade sardeller,
historierna har inga döda punkter utan förs
raskt fram av en livlig och åskådlig berättelse.
Det dröjer emellertid inte så länge förrän man
grips av leda. Leda vid barer, hotellhallar och
nattklubbar, vid käcka reporters och
välsvar-vade blondiner utan individualitet. Framför
allt tröttnar man emellertid på gangsters, både
på de stora med diamantring, operaintresse
och en "soft spot" i hjärtat och på deras små
gunmen med uttryckslösa ansikten och
ordförråd på tolv ord. Det kan naturligtvis invändas
att ingen genre i längden tål vid att njutas
alltför flitigt, men farligast är överdoseringen
säkert för den litteratur, som verkar enbart
genom sina attraktiva ytor. De hårdkokta
romanerna avslöjar också snart sin rätta halt, sina
stereotypa figurer och situationer, sin brist på
egentligt innehåll och framför allt sin
bluff-artade attityd mot läsaren. Den sentimentalitet
som döljer sig bakom de kärva ordalagen har
ju ofta påtalats, särskilt när det gäller
Hemingway. Men också hos dessa smärre förmågor är
den märkbar vid närmare undersökning.
Författarna tycker i själva verket synd om sina
uppkonstruerade mönstra av ondska och
grymhet och vill gärna åstadkomma en smula
tragiskt sus kring deras whiskysvettiga pannor.
Mot detta kan i och för sig ingenting invändas,
men när sentimentaliteten maskeras av en
skeninställning av rakt motsatt slag blir resultatet
påfallande oäkta. Hemingways
människoskildrande förmåga är stor nog för att ge
berättelserna en sanningsprägel som gör att sådan
kritik i regel verkar obefogad, och dessutom
är skillnaden mellan attityd och innehåll sällan
så stor hos honom som hos de mera ortodoxt
hårdkokta. Hos dessa är emellertid skruven av
oberörd cynism så hårt åtdragen att rena
melodramen tittar fram i de uppkomna sprickorna.
Ett exempel erbjuder Burnetts kyligt hållna
"High Sierra", som slutar:

291

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free