Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
Den store gangstern Earle. Jaja. Titta där ligger
han. Nu är han inte mycket värd, va. Trasiga byxor
och smutsig undertröja har han pS sig. Släpp ut mig.
Jag behöver en drink. Sic transit gloria mundi eller vad
det heter.
På en liknande ton slutar samme författares
"The Silver Eagle":
Är Molina ten gangsterkung] död än? — Jarà.
Död som en tidning för i går.
Mer direkta exempel kan man också hitta,
som i slutorden till Cains "Blindstyre" (den
dödsdömde mördaren talar):
Här kommer dom. Fader McConnell säger att böner
ska hjälpa. Om ni har kommit sà här långt så be en
bön för mig och Cora och be att vi får vara
tillsammans, var det nu än blir.
II
Det finns emellertid också en annan riktning
inom den hårdkokta skolan (vilken
naturligtvis är lika löst hopfogad av disparata element
med vissa likheter, som litterära skolor
brukar), en linje som inte märktes så mycket
i början men som visat sig ur flera synpunkter
intressantare. Bl. a. är den äldre i tiden. Man
brukar räkna Hemingway som en av de
hårdkoktas läromästare, men redan när han i Paris
gav ut den bortglömda lilla boken, "Three
Stories and Ten Poems", när 0’Hara gick
i skolan och hans kolleger försörjde sig som
diskare, chaufförer eller journalister, redan
1922—23 publicerade en f. d. pinkertondetektiv
vid namn Dashiell Hammett i kriminalmagasin
en rad brutala, händelseladdade berättelser på
ett knappt, effektivt och sakligt språk, som han
i stort sett torde ha hittat på själv, utan
nämnvärda litterära inflytanden. Med detta fortsatte
han till decenniets sista år, då han gav ut ett
par romaner, "Red Harvest" och "The Dain
Curse", som gjorde föga väsen av sig. 1930
kom "The Måltese Falcon" ("Malteserfalken"),
som skaffade honom en vacker om också inte
anmärkningsvärt stor framgång, vilken han de
två följande åren byggde på med "The Glass
Key" och "The Thin Man" ("Den gäckande
skuggan"). Den sistnämnda, som är av något
annan typ än hans övriga böcker, kan
visserligen sägas innebära en liten konstnärlig
nedgång, men sedan dess har inte Hammett utgivit
flera böcker (han har arbetat i Hollywood)
och därmed undgått den deklinering, som de
mer litterära författarna råkat ut för genom
sin oförmåga att fylla nytt vin i sina
förkromade shakers.
Hammett fick som sagt en hygglig om också
inte märkvärdig framgång med sina böcker.
De räknades som kriminalromaner och lästes
i första hand av den publik som slukat hans
berättelser i detektivmagasinen. Allteftersom
tiden gått har emellertid intresset för detta
slags berättelser ökat, bl. a. genom att filmen
populariserat genren, och i synnerhet under
det senaste kriget, då efterfrågan blev stor på
starkt kryddad litteratur, har man tryckt om
Hammetts berättelser i billighetsupplagor för
mycket större läsekrets än de ganska
begränsade grupper som läser detektivromaner. Man
har plockat fram gamla magasinshistorier av
honom och givit ut dem i samlingsvolymer,
och vid genomgången av de gamla tidskrifterna
har man upptäckt att Hammett egentligen bara
var en bland flera likartade författare, om
också den styvaste och bäste. (Bland de övriga
hårdkokta pioniärerna från Bloch Mask och
andra pulp magazines nämner amerikanska
kännare framför allt Carroll John Daly och
James Moynahan, vilkas namn förmodligen
snart dyker upp på bokomslag även de.)
Dashiell Hammetts varme beundrare och
främste lärjunge, Raymond Chandler, som
givit prov på sitt skarpa förnuft i en ovanligt
kvick och innehållsrik artikel om
detektivromaner, hävdar energiskt att den gamle
mästaren alldeles saknade konstnärliga ambitioner.
Han skrev huvudsakligen om saker som han
upplevat eller hört talas om under sin bana
som privatdetektiv, på ett amerikanskt
vardagsspråk som han med hjälp av en medfödd
stilbegåvning strängt bemästrade.
Hammetts litterära förtjänster har emellertid
på senare år i allt högre grad uppmärksam-
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
