Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENSAMME SPÅRHUNDEN
mats. Man har fått klart för sig att han skriver
en bättre prosa än flertalet litterärt erkända
kolleger, och hans stil har fått rätt stort
inflytande på yngre författare, även sådana med
allvarliga ambitioner. Ett belägg på hans
stilistiska begåvning får man för övrigt redan i ett
av hans tidigaste alster, ett slags aforistiska
memoarer som egentligen är mera lustiga än
innehållsrika, men vilkas stenstil onekligen är
av god effekt. Så här låter ett par avsnitt:
Polischefen i en stad i Sydstaterna gav mig en gång
signalementet pà en karl. Det sträckte sig t. o. m. sà
långt som till ett födelsemärke på halsen, men
underlät att meddela att han bara hade en arm.
Jag blev en gång falskeligen anklagad för mened
och måste svära falskt för att undgå arrestering.
1917 träffade jag i Washington D.C. en ung dam
som inte sa att mitt arbete måste vara mycket
intressant.
Kvaliteten på Hammetts arbeten är något
växlande. Hans noveller, i varje fall de
omtryckta, är i regel utmärkta. Den första
romanen, "Red Harvest", är en gangsterhistoria av
äldre typ, med ett övermått av skjutande och
blodsutgjutelse, men i hög grad spännande.
Det gäller däremot inte om "The Dain Curse",
som är en smula rörig i sina försök att verka
regelrätt detektivroman av problemtypen. Som
Hammetts mästerverk räknas i stället de två
böckerna "Malteserfalken" och "The Glass
Key".
Innan vi närmare betraktar dessa kan det
emellertid vara lämpligt att ett ögonblick stanna
vid den som jämte Hammett har främsta äran
av att kriminalromanslinjen inom den
hårdkokta skolan tagit loven av den mera litterära,
hans sex år äldre lärjunge Raymond Chandler.
Denne började 1933 skriva noveller till
kriminalmagasinen. Att döma av utgivna urval är
dessa något ojämnare än mästarens, men ändå
i regel av hög klass jämförda med det mesta
som skrivs på det området. 1939—43 gav han
ut fyra romaner, "The Big Sleep" ("Den stora
sömnen"), "Farewell My Lovely" ("Mord, min
älskling"), "The High Window" ("Fönstret")
och "The Lady in the Lake" ("Kvinnan i
sjön"), vilka alla tillhör gräddan av modern
kriminalroman men även erbjuder ett visst
intresse ur andra synpunkter.1
Vad som bl. a. fäller utslag till Hammetts
och Chandlers förmån vid jämförelse med de
ordinära hårdkokta författarna är att de förra
så mycket bättre lyckats uppehålla den
oberörda attityd, som fingeras hos de senare. Man
finner nästan inga spår av sentimentalitet hos
de två detektivförfattarna. Deras historier
håller ihop, utan sprickor där det gråtmilda tittar
fram, och samtidigt utan alltför orimlig
tillspetsning av den kyligt refererande
inställningen.
Det är alltså bättre balans i Hammetts och
Chandlers berättelser. Fördenskull skall man
emellertid inte överskatta dem, som fallet varit
på sina håll. Framför allt har Hammett i
Frankrike gjorts till föremål för en ohejdad
beundran; man har trott sig finna en djupsinnig
och sinnrik filosofi bakom hans äventyrliga
historier. Anglosachsiska essayister kan
knappast skriva om författarna i fråga utan att
nämna de elizabethanska dramatikerna. Detta
kan vara befogat i så måtto som bägge
för-fattargrupperna med en viss självklarhet låter
en blodig och brutal samtid avspeglas i sina
verk, men annars är nog steget rätt långt
mellan Chandlers Philip Marlowe och den 350
år äldre Christopher Marlowe (även om den
beläste Chandler kanske inte valt namnet helt
oavsiktligt). Man bör inte heller tro att deras
stilar är fullkomliga. De är användbara fordon
när det gäller att ta sig fram i en lätt
tillrättalagd verklighet, men kan ibland rutscha
ner i schablonen så att det stänker om
cord-däcken. I synnerhet gäller detta Hammett, som
t. ex. utan att genera sig kan låta en persons
läppar förvridas av ett ondskefullt småleende;
Chandler är en mer medveten artist. Inte heller
får man vänta sig för mycket av
människoteckningen, utan hålla i minnet att det trots allt är
1 En ny roman av Chandler, den första på sex
år, annonseras för utgivning våren 1949 under titeln
"The Little Sister".
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
