- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
295

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ENSAMME SPÅRHUNDEN

mer inte att kunna hjälpa dig. Du måste tänka,
använda din urskiljningsförmåga, din fria vilja och ditt
omdöme.

Det är åt det senare som Sam Spade, Philip
Marlowe och The Continental Op ägnar sig.
De är som sagt ensamma män alla tre, utan
anhöriga, utan vänner, utan kvinnor att hålla
sig till. Det är viktigt att observera att de alla
är privatdetektiver. Som sådana står de
mittemellan polisen och förbrytarna och blir ofta
föremål för ovänlig uppmärksamhet från båda
sidorna. De får ensamma slå sig fram i en
fientlig värld med hjälp av sitt förstånd och
sina nävar. De är ofta nära att duka under,
men i motsats till de litterärt hårdkokta
författarnas hjältar gör de det inte, utan kämpar
sig igenom tills de funnit den sanning de sökt.
De är hårda och på många sätt okänsliga
personer, som kan finna ett visst nöje i att slå
sönder käkbenet på en plågoande, men de har
en fast hederskodex, som härrör dels ur
lojalitet mot en ofta sveklig klient, dels ur vissa
enkla grundprinciper för liv och handlande,
med en tro på en viss latent hygglighet i allt
djävulskap som huvudlinje. Som synes är de
rätt nära släkt med en del av Hemingways
ständigt återkommande figurer. Utan att ha
upplevt tillvarons frånsida med samma intensitet
som dessa och utan ett spår av deras dödsdrift
har de dock en syn på världen som kan
jämföras med t. ex. Harry Morgans, jägaren
Wilsons eller Robert Jordans. På den vägen kan
man finna vissa beröringspunkter mellan de
tre tänkande detektiverna och den
människotyp, som under senare år gått igen i en
del illusionsfri efterkrigslitteratur, hos Sartre,
Camus eller Robert Penn Warren. "En
existentialist i populärupplaga" har Philip Marlowe
kallats i en artikel i Partisan Review, som
åtminstone till tre fjärdedelar var allvarligt
menad, och att Chandler ibland lägger
liknande synpunkter på sitt författarskap visar
hans definition av sin hjältes predikament:
"Detektivhistorien är berättelsen om hans
äventyr under sökandet efter en fördold sanning."

III

Den hårdkokta berättarstilen går emellertid
igen på många andra håll än i de två
riktningar som här ovan berörts. Först och främst
har den med stor framgång upptagits av
den amerikanska filmen. Både Hammett och
Chandler övergick rätt snart efter sina första
bokframgångar till manuskriptförfattarens mer
lönande yrke, men det enda mer betydande
originalmanuskript någon av dem presterat
torde vara Chandlers "Blå dahlian". De flesta
av de nämnda romanerna har emellertid
filmats, andra skribenter har spunnit vidare på
deras uppslag och i deras anda. Den hårdkokta
kriminalfilmen har också blivit en till
mästerskap behärskad amerikansk filmspecialitet, den
enda vid sidan av farsen.

Även inom litteraturen har emellertid den
hårdkokta romanen satt många spår, både i
Amerika och på andra håll. Dess stilkonst går
igen hos nästan alla yngre författare som inte
valt Kafka eller Henry Miller som förebilder.
En stor mängd vanliga romaner utkommer
varje år med tydlig prägel av dess stilistiska
och ämnesmässiga grepp. På
kriminallitteraturens område tycks den på väg att helt ta död
på den gamla engelska problemromanen med
hovmästare, tebrickor och pristävlingsartad
till-krångling. Just i England finner man för övrigt
några av den hårdkokta genrens mest
elakartade efterföljare. Dit behöver man kanske
inte direkt räkna den mer oförarglige Peter
Cheyney, som åtminstone har ett drag av
försonande humor över sina historier, men dit
hör avgjort en herre som Gerald Butler, vars
"Kiss the Blood ofF my Hands" för något år
sedan introducerades hos oss under titeln "Två
mina händer rena".

Den mest kände, framgångsrike och
samvetslöse i denna grupp av amerikaniserade engelska
thrillerskribenter torde emellertid vara vår vän
från början av denna artikel, mr James Hadley
Chase. Över denne herres identitet vilade länge
ett skimmer av mystik. Man visste att han
verkade under skilda pseudonymer, men vem han
verkligen var visste endast en trängre krets.

295

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free