- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
296

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅKE RUNNQUIST

Nu har emellertid den engelska författarinnan
Margot Bennett i en kvick och sakrik artikel
gett sig på ett närmare studium av Chase och
några av hans kolleger. Hon uppger där att
hans rätta namn är René Raymond, vilket
visserligen också verkar artistnamn. Som miss
Bennett i övrigt tycks ha goda sagesmän får
man väl dock lita på hennes uppgift, och den
har för övrigt inte så stor betydelse. Enligt
henne skriver mr Chase-Raymond också under
namnen Ambrose Grant och Raymond
Marshall, när han inte för ett idylliskt lantliv bland
grisar och höns. Från andra källor vet man att
hans synnerligen framgångsrika böcker tycks
ha föranlett åtskilliga ingripanden från den
engelska censuren, bl. a. under kriget då han
under tjänstgöring som officer i R. A. F. utgav
ett arbete med den suggestiva titeln "Lady
Don’t Turn Over". Bland hans mer kända
arbeten kan nämnas hollywoodromanen "Eve",
’"Miss Callaghan Comes to Grief", vars
ramberättelse förflyter på ett bårhus i St. Louis,
där några herrar sökt en tillflykt undan värmen,
samt "The Flesh of the Orchid", en
fortsättning på "No Orchids for Miss Blandish", som
nyligen kommit ut i marknaden och när detta
skrives fortfarande får försäljas.

Hans stora trumf är emellertid "No Orchids
for Miss Blandish". Den handlar om en
millionärsdotter i Amerika, som bortrövas av ett
gangsterband lett av den förut nämnde Slim,
vilken tidigare visat sig tämligen impotent men
som nu får den nödtorftigt förgiftade miss
Blandish att våldta. Efter en onekligen mycket
spännande jakt, under vilken alla personer
utom några få strukit med under gruvliga
omständigheter — en masochistiskt inriktad
gangster får t. ex. en orgasm i
dödsögonblicket — räddas miss Blandish av en ihärdig
detektiv, men blott för att kasta sig ut från
en skyskrapa. Med denna destruktiva ton
avslutas boken, men ögonskenligen uppfångades
miss Blandish av en helikopter eller annan
machina ex deo, eftersom den nyssnämnda
"The Flesh of the Orchid" handlar om den
dotter hon senare födde åt Slim.

Chase har en enda av de egenskaper som
gjort Hammett och Chandler berömda,
förmågan att berätta. (Däremot saknar han
fullkomligt förmågan att berätta om människor.)
Flera av hans böcker är mycket styvt skrivna,
och "No Orchids for Miss Blandish" är ett
rent virtuosnummer ur teknisk synpunkt, om
man nu får särskilja denna sida. Som framgår
redan av det ovan lämnade referatet måste
emellertid historien om miss Blandish vara
välkänd för var och en som någorlunda satt sig
in i modern amerikansk litteratur. Chase
uppger att han fått den från ett amerikanskt
tidningsurklipp. Miss Bennett undrar om inte i så
fall även William Faulkner måste ha läst detta
urklipp. Man kan möjligen lösa gåtan med
en teori att den klippta artikeln var en
refererande recension av Faulkners "Sanctuary",
om vilken handlingen i "No Orchids for Miss
Blandish" starkt erinrar. Liksom den stackars
hjältinnan i sin halvdvala bortom allt
motstånd livligt påminner om Faulkners Temple är
gangstern Slim en nära släkting till
memphis-förbrytaren Popeye. Faulkner erkänner i
förordet till en senare upplaga av sin bok att han
skrev den som ren spekulation för att tjäna
pengar. Trots detta är den i allt utom den
mekaniska spänningen överlägsen Chases alster.
Den har mer färg och liv, medan "No Orchids
for Miss Blandish" präglas av en helt
nyanslös, grå och kall måndagsmorgonsstämning.
"Sanctuary" rymmer ju också några människor
av annan karaktär än förbrytarna, medan "No
Orchids for Miss Blandish", som George Orwell
påpekat, endast utgör en provkarta på
mänsklig grymhet och perversitet, utövade av
detektiver eller brottslingar. Faulkner gör några
icke särskilt övertygande försök att på slutet
av "Sanctuary" antyda hur Popeye blivit den
han är, och Chase följer honom trofast i spåren
genom att förklara hurusom Slim redan i
barndomen, när ingen brydde sig om honom, sökte
sin tröst i att klippa itu en katt med en rostig
sax, en studie i kriminalpsykologi som
knappast övertygar.

Det kan kanske tyckas onödigt att här ta upp

296

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free