- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
298

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

P. O. BARCK

bildningsnivå och tillkämpa dem politiskt
likaberättigande med de högre samhällsskikten.
Det är betecknande att diktare som Eino Leino
eller Arvid Mörne oavsett språk länge stod
arbetarrörelsen nära, och det är likaså
betecknande att det socialdemokratiska partiet
vid sidan av aktiva motståndspartiet, vars
kärna utgjordes av unga patrioter ur det
borgerliga lägret, hetsigast bekämpade den
tsaristiska regim som hotade att tillintetgöra landets
autonomi. Senare skildes vägarna,
socialdemokratin radikaliserades och grep slutligen till
revolutionära kampmedel, aktivismen
återuppstod i 27:e preussiska jägarbataljonen och
strävandena att säkra Finlands oberoende och
det bestående samhällsskicket med väpnat tyskt
bistånd.

Denna utveckling med dess kulmination i
händelserna 1918 berör Raoul Palmgren, den
radikala vänsterns ledande kritiker, i en förra
året utkommen essaysamling, "Suuri linja’’
(Den stora linjen). Hans synpunkter är
visserligen tillspetsade i rättrogen marxistisk anda,
men skär man bort propagandan i boken är
den av stort intresse som ett försök att
klarlägga bärande utvecklingslinjer i Finlands
nationella och kulturella liv under de senaste
hundra åren, från A. I. Arwidssons dagar fram
till självständighetstiden. Palmgren har lätt
att hopa bevis för hur den "kulturfinska"
linjen, markerad av stora föregångare som
Elias Lönnrot och Aleksis Kivi, småningom
ställdes i skuggan av en programmatisk
nationalism. Men han är överraskande positivt
inställd även till de centrala gestalterna bakom den
nationella väckelsen, till en Arwidsson,
Runeberg eller Snellman. Han har heller inte svårt
att visa hur Snellmans efterföljare av modernt
äktfinskt snitt alltför ofta vanställt hans lära,
inte bara genom att bortse från dess historiska
sammanhang, utan även genom sättet att citera
och tillämpa hans skrifter. Det är bl. a.
lärorikt att läsa den uppsats Snellman skrev vid
tiden för polska upproret 1863, ett uppror som
gav revanschtanken näring speciellt bland
finländska emigranter i Sverige; han säger här att

Finland endast har olyckor att vänta av ett krig
med Ryssland och vänder sig skarpt mot dem
som drömmer om en återförening med Sverige,
detta med motiveringen att en skandinavisk
gräns i Petersburgs omedelbara närhet aldrig
skulle accepteras av ryssarna. Finland kan inte
bygga sin framtid på yttre maktmedel, utan
endast på de tillgångar en högtutvecklad
nationell kultur skänker. Ett folks kulturnivå visar
sig enligt Snellman i dess förmåga att
underkasta sig historiska realiteter för att trygga sin
framtid. "Endast ociviliserade stammar ser
man kämpa tills de går under."

Naturligtvis skall också detta uttalande ses
i sitt historiska sammanhang. Den pax russica
i vars hägn Finlands folk under 1800-talet fritt
kunde utveckla sina materiella och andliga
resurser bröts genom februarimanifestet 1899
och Bobrikoffs diktatur. Men det är
betecknande att då det efter vapenstilleståndet 1944
gällde att göra upp med krigspolitiken grep
man på sina håll tillbaka till Snellmans
tankegångar. I den kulturpolitiska tidskriften
Suoma-lainen Suomi (Det finska Finland), som i dag
representerar den aggressiva nationella
motståndsandan, även om den tagit avstånd från
den antidemokratiska riktning som de numera
upplösta AKS (Akademiska
Karelen-Sällskapet) och IKL (Fosterländska Folkrörelsen)
företrädde, skrev dess politiske medarbetare,
pseudonymen Väinö Kalamies — enligt
trovärdiga uppgifter identisk med den unge
omstridde högersocialdemokraten Unto
Varjo-nen — en programartikel, där det i direkt
anslutning till Snellman heter, att
uppfattningen om att Finland kan stöda sin existens
endast med maktpolitiska medel en gång för
alla måste överges: "Föreställningen om
Syster-bäck som gräns mellan öst och väst bör
överföras till historien som en produkt av ett
bestämt tidsskede."

Finlands utrikespolitik efter kriget, omfattad
av samtliga politiska partier, bygger på samma
grundsyn. I många andra sammanhang har
man observerat en strävan till en kritisk
omprövning av situationen, antingen den varit

298

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free