Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
ELVI SINERVO
blev av naturliga skäl betraktad såsom helt
beroende av att det synsätt och den politiska
makt som de borgerliga partierna
representerade bibehölls och stärktes. Den uppväxande
generationen fick därmed sin livsuppfattning
och sin samhällssyn präglad av de
motsättningar som denna våldsamma och tragiska
prolog rymde.
Av särskilt intresse är den analys
Kurjen-saari ger av den utveckling den nationella
ideologin genomgått i självständighetstidens
akademiska miljö. AKS, den slagkraftiga,
militärt drillade studentorganisationen, som såg
sina ideal, inte i ungdomsledaren och
folktribunen, utan i officeren och prästen, samlade
universitetsungdomen och gav en vittsyftande
politisk och kulturell målsättning åt den
nationella känslan. Den blev vägvisaren för den
nationella expansionen i det till starkare
självmedvetande än någonsin tidigare väckta finska
Finland, där ståndscirkulationen blev allt
snabbare och en ny bildad klass växte upp, som
gav samhället ett modernt maskineri och
moderna fasader, men som samtidigt levde
kvar i den nationella romantikens utopivärld.
Kurjensaari betraktar inte detta sceneri med
patetiskt anklagande ögon. Han har här som
i övriga avsnitt av sin bok eftersträvat att
klarlägga de sociala och psykologiska
komponenterna bakom idéer och handlingsprogram. Han
har inte heller förbigått den nationella
samling och den utjämning av de sedan 1918
nedärvda motsättningarna som skedde under
vinterkriget. Det är att hoppas att hans
tidskarakteristik skall bli tillgänglig i svensk
översättning: den skulle på ett rekommenderande
sätt föra det liberala Finlands talan inför
nordiskt forum.
Under 30-talet skingrades den radikala
Tu-lenkantaj at-gruppen, sedan Lappo-rörelsen
belagt den med interdikt som
"kulturbolsjevismens" stöttrupp. I en något senare
uppflammande diskussion om litteraturens moral och
omoral — i mycket påminnande om de ungefär
samtidiga anloppen mot Agnes von
Krusenstjerna och den unga dikten i Sverige —
upptog den reaktionära opinionen en tradition,
som skapats av August Ahlqvist-Oksanens
hero-stratiskt ryktbara kritik av Aleksis Kivi med
dess säregna blandning av nationell
fasadidea-lism, konservativ esteticism och
gammalluthe-ransk moraluppfattning. Tulenkantaj
at-grup-pens politiska radikalism kan ses framför allt
som uttryck för vantrivsel i en kulturmiljö,
där nya konstnärliga strävanden i lika hög
grad som en avancerad samhällskritik mötte
misstro eller öppet motstånd. Bakom behovet av
vidgade vyer och nationell självrannsakan
spårade man attentat mot den bestående
värdehierarkin, och den litterära modernismen blev i stor
utsträckning helt enkelt betraktad som ett av
Kominterns mera intrikata propagandaredskap.
Det nya utgångsläget efter vapenstilleståndet
1944 var emellertid gynnsamt för den litterära
vänstern; dess ledande diktare, en Jarno
Pen-nanen, Elvi Sinervo och Arvo Turtiainen, som
till en början framträdde med lyriska
samlingar, tillkomna under fängelseåren, blev
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
