- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
301

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FINSKA EFTERKRIGSPERSPEKTIV

mycket uppmärksammade av kritiken även i
den borgerliga pressen. Fängelseminnen och
ett länge undertryckt idépolitiskt patos
kompletterade tidsbilden. Elvi Sinervos
psykologiskt känsliga roman "Vilj arni Vaihdokas"
("Viljam Bortbytingen", sv. övers. 1947)
tilldelades ett av statens litterära pris, och hennes
senaste novellsamling, "Vuorelle nousu" (Upp
på berget), har befäst hennes position som en
av efterkrigstidens ledande prosakonstnärer.
Man har också med aktningsfullt intresse tagit
del av Jarno Pennanens diktcykel "Jeremian
murhe" (Jeremias bekymmer), en i bibliska
symboler draperad uppgörelse innehållande
allusioner på samtida händelser, och hans
samling prosameditationer, "Lähettämättömiä
kir-jeitä" (Oavsända brev). Men när Olavi
Paavo-lainen gav ut sin krigsdagbok "Synkkä
yksin-puhelu" ("Finlandia i moll", sv. övers. 1947)
stod det fullt klart att kulturlivets bourboner
inte ämnade lägga ner vapnen. Den störtskur
av ironiska och indignerade kommentarer som
denna, i själva verket rätt litet sensationella
vidräkning med krigspolitiken, med
önsketänkandet och dimbildningen, utlöste runt hela
landet kulminerade i en anonym recension i
kulturtidskriften Valvoja (Den vakande), som
var så otillständig att den uppkallade ett tiotal
huvudstadskritiker till en offentlig protest. Det
är betecknande att Paavolainens bok inte
tillhör de kommunistiska dokumenten från
krigstiden, utan närmast tolkar stämningar och
ställningstaganden som utmärkte den borgerliga
s. k. fredsoppositionen. Men det stämde inte
den vidsträckta opinion mildare, som
visserligen gärna understryker nödvändigheten av
vänskapliga relationer med Sovjetunionen, men
häftigt värjer sig mot varje kritik av
krigspolitiken, en tendens som blivit alltmera
märkbar under den senaste tiden. Konsolideringen
av de antikommunistiska krafterna har
fortskridit med all önskvärd framgång, och högerns
gamla cirkushästar övar in nya turer. Som
symtom på denna utveckling kan man inom
det litterära livet betrakta det faktum att tid-

skriften 40-luku varit tvungen att slå igen på
grund av bristande publikintresse.

Även Samfundet Finland—Sovjetunionen har
haft svårigheter att kämpa med, och dess aktiva
stamtrupp består för närvarande huvudsakligen
av vänsterelement. De kulturella kontakterna
öster ut är fortfarande bristfälliga. Men man
behöver av den orsaken inte nödvändigtvis
vädra politiska spekulationer bakom de
förhoppningar om intimare kulturutbyte med de
nordiska länderna som man numera hör
uttalas även i tidigare starkt äktfinska kretsar.
Det är uppenbart att en känsla av kulturell
isolering för närvarande är mycket utbredd
i det finska Finland och att man söker kontakt
på de håll där även de praktiska möjligheterna
till utbyte är störst. I en uppmärksammad
artikel i "Suomen kirj allisuuden vuosikirja"
(Årsbok för Finlands litteratur) behandlade
Aarö Hellaakoski för något år sedan problemet
med särskild adress till finlandssvenskarna,
vilka enligt honom hotades av att se sin
litteratur förvandlad till ett rikssvenskt irridenta på
grund av bristande kommunikationer med och
bristande känsla av delaktighet i det finska
kulturlivet. Senaste vår utspann sig en annan
pressdebatt med anledning av att en finsk
kritiker under livliga beklaganden hävdat, att man
i Sverige inte bara saknade kunskap om den
finska litteraturen, utan även hade fördomar
mot den, betraktade den som provinsiell och
av mindre intresse. Oberoende av om denna
karakteristik träffar rätt eller inte är själva
debatten av tidstypiskt intresse.

Under 1800-talets två sista decennier mottog
den finska litteraturen impulser inte bara av
de stora norrmännen och det svenska 80-talet
utan även av fransk och rysk litteratur. I börj an
av självständighetstiden var de litterära
förbindelserna med utlandet betydligt svagare, och
först i slutet av 30-talet observeras och
översätts verk av en yngre generation svenska
författare, t. ex. Eyvind Johnson och Harry
Martinson. Efter kriget har även anglosachsisk och
fransk litteratur översatts i större utsträckning

301

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free