- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
309

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Från bokhyllan - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

Att Jane Austens romaner är missromaner
behöver väl inte de lärde tvista om, emellertid,
summa sex böcker innehållande var sin
lidelsefria och fullt korrekta kärlekshistoria med
happy end. Det är bara det, att dessa böcker
råkar vara världens finaste missromaner. Eller
för att uttrycka saken så här: om begreppet
missroman vore liktydigt med en roman av
Jane Austen-kvalitet bleve det arbetsamt för
litteraturhistoriker och bokanmälare. Jane
Austen är en kräsen artist, som medveten om
sin egen begränsning med humor och sval
ironi skildrar den miljö hon själv tillhör, den
övre medelklassen på engelska landsbygden.
Det är tavlor "utur hvardagslifvet", som hon
fyller med spelande liv, en liten värld med
.riktiga, normala människor, som är sedda med
ovanligt kvickögd iakttagelseförmåga. För
Jane Austens realism är happy end något full-

komligt naturligt — som det väl ändå är för
normala människor i allmänhet. Det är ju inte
särskilt ovanligt att två unga människor fattar
tycke för varann och gifter sig. Visst finns det
hjärtesorger, visst går äktenskap sönder, men
för de allra flesta av oss går det ju ganska bra.
I allmänhet händer det inte så många
våldsamma ting i en genomsnittsfamilj, allt går
sin gilla gång som i Jane Austens romaner.
Det är hennes storhet, att hon kunnat göra
konst av detta vårt normalt triviala och trivialt
normala vardagsliv. Tonio Kroger med sin
"Bürgerliebe zum Menschlichen, Lebendigen
und Gewöhnlichen" uppskattade säkert Jane
Austen. Själv beskrev hon en gång sitt eget
verk som "a little bit of ivory, two inches wide,
ön which I work with a brush so fine as to
produce little effect after much labour". Detta
är också karakteristiskt för hennes fina
formuleringskonst. Martin Melander

TEATERKRÖNIKA

av

EBBE LINDE

Den 1 mars 1949 släpptes Tennessee
Williams’ efterfrågade fjolårssuccé "A Streetcar
Named Désiré" loss för Skandinavien. Den
spelades redan samma månad på fyra av
Sveriges scener under olika namn:
"Spårvagn till Lustgården" (Göteborgs
Stadsteater, premiär 1 mars), "Linje Lusta"
(Malmö intima scen 1 mars, Norrköpings
Stadsteater 23 mars) och "Längtans
spårvagn" (Hälsingborg 18 mars).
Osamstämmigheten om namnet kommer ju av att ordet
"Désiré" på svenska inte har någon helt
täckande motsvarighet. Utom sin vanliga
innebörd (begär, åtrå, längtan) skall det också
kunna representera en plats, som kan stå på
skylten till en stadsbanelinje, som fallet är
i New Orleans. "Det är ju rena rama djuriska
begäret", säger styckets olyckliga
huvudperson, Blanche Dubois, om vad som håller
hennes syster och svåger samman i ett lyckligt men
omaka äktenskap, i Blanches ögon en anomali.
"Rena Lustan (Désiré)", tillfogar hon, "som
det står på den där hemska gamla spårvagnen,
som skramlar upp- och nedför gatorna här",
d. v. s. i den för henne alltför tarvliga och

primitiva stadsdelen Vieux Carré, där färgad
och mer eller mindre vit arbetarbefolkning bor
sammankyttad i en belåten röra. — "Har du
aldrig åkt med den spårvagnen då?"
replikerar systern snärtigt och insinuant. — Blanche
studsar. "Det var ju den jag kom hit med!"
medger hon övergivet, fortfarande med
dubbelmening, men nu av ny nyans, för det var
den förtvivlade längtan (heart’s désiré) efter
något enda fast i livet, som drev henne att
söka upp släktingarna och som en sista resurs
söka klamra sig fast i systerns miljö, som
annars är henne i så hög grad motbjudande.
Hur den längtan spårar ur på de andras
oförståelse, hur hennes désiré kolliderar med deras
och krossas i en katastrof, därom är det
tragedin handlar. "Urspårning" är för övrigt ett
annat av de olika svenska namnförslag, som
har diskuterats.

Tennessee Williams’ tills vidare inte alltför
omfångsrika produktion behandlades i en
översiktsessay i förra numret av BLM och får
därför anses läsaren bekant. Dock kan kanske
några kompletterande synpunkter på detta
hans senaste och märkligaste verk vara på sin

309

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free