- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
310

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEATERKRÖNIKA

plats. ("Summer and Smoke" lär vara ett
tidigare manuskript, som framtagits och
avdammats med anledaing av succén.) Scentekniskt
sett framstår Williams hittills inte som någon
nyskapare. De drag, som Lennart Josephson
med rätta underströk, bruket av simultanscen
(två angränsande rum, en gata och verandan
bredvid varandra), av ljudkulisser, skuggspel
och stämningsskapande detaljer
(gatuförsäl-jerskans rop "Flores para los muertos"), dessa
drag är ju välkända och använda inte bara
av sina upphovsmän Tjechov—Stanislavskij,
Strindberg—Molander, Toller—Piscator och
O’Neill, utan efter dem av snart sagt var och
varannan modern dramatiker och regissör
sedan tjugu år tillbaka. Inte heller den mycket
omsorgsfulla beskrivningen i manuskriptet av
tilltänkt scenbild och de uppträdandes
karaktärer är något särdeles ovanligt (exempelvis
Shaw, 0’Casey). När Williams’ pjäs ändå
verkar så överraskande frisk och ny, så ligger
det på ett annat plan. För alla de otaliga
framställningar av förhållandet mellan man och
kvinna, som man sett på seen, alltifrån
strind-bergskt kärlekshat till en Maeterlincks
innerlighet och en Rostands romantik, så vet
åtminstone jag mig aldrig förut ha sett en
ingående framställning av den rena,
okomplicerade, erotikfria antipatin. Det låter
förbluffande, men det är så. I början tyglas antipatin
mellan Blanche och hennes svåger Stanley
Kowalski av konvenans och vänliga föresatser,
sedan camouflerar man den å ömse håll så
länge det går, men till sist slår den från
mannens sida ut i gräll hätskhet (kulminerande
i den hemska episoden med den bortslitna
kinesiska lyktan i den mycket starka
slutscenen). Förklaringen till en sådan inställning
till en kvinna hos en he-man som Stanley är
ju den att Blanche för honom i mycket högre
grad är ett lusthinder än en lustmöjlighet. Ilon
går där och rycker i systern Stella och är
odrägligt i vägen i den trånga lägenheten.
I levande livet har man många gånger sett
sådana förlopp, och det är verkligen inte för
tidigt att de flyttas över i konstens
potense-rade ljus.

Måhända vill nu någon protestera och säga
att förhållandet mellan Stån och Blanche i
botten inte alls är erotikfritt. "Kanske i botten
att han vill ha mig också, på något perverst
sätt", säger ju Blanche själv i ett av sina
ögonblick av klarsyn. Men det är så väldigt på
botten, så ovanligt väl översandat. Visst finns det
där, "det här har vi väntat länge på, du och

jag", säger Stån och tar henne till slut, när inte
hustrun är till hands, men det är nu från hans
sida sett inget så märkvärdigt, inget som ett
ögonblick kan rubba hans livscirklar, snarast
bara en grym lek, och triumfen i att
förödmjuka. Likaså är Blanches misslyckade
utspel av sex appeal mot svågern på ett tidigare
stadium mest bara ett försök att få övertag.
Förhållandet mellan de två är ett adlerskt fall
(sexualiteten som bricka i maktspelet), icke
ett freudskt (könshatet som reaktionsbildning
på bortträngt starkt begär). Långt tydligare
här än på Adlers gamla jaktmarker, hos
Strindberg; och däri ligger, egendomligt nog, en
nyhet.

En kritiker ansåg att Williams försummat
redovisa det viktigaste, hur episoden mellan
Blanche och Stanley skall påverka Stella, om
hon får veta den. Men det tycker jag han gjort
klart, genom hela miljön, och främst genom
parallellhandlingen mellan Steve och Éunice
Hubbard. Vore det inte för Blanches skull så
skulle Stella inte bry sig ett dugg om att
mannen haft ett äventyr, hon har ju ingen
anledning till det, han är alltjämt helt hennes. Men
hon känner med Blanche, det är hennes
tragiska slitenhet, och för den flyr hon in i
med-görlighet mot grymheten, och i — blindhet.
Livslögnen är inte bara på den sjukas sida,
med dennas fantastiska flyktdrömmar om
millionärer, lyx och obefintligt egenvärde. Den
finns också hos de friska, robusta. "Jag undrar
så mycket om jag gjort rätt", klagar Stella.
"Men jag kan inte fortsätta att leva
tillsammans med Stån, om jag skall tro på hennes
historia", d. v. s. på att systern är så olycklig
som hon verkligen är. Det går inga broar
mellan okänslig sundhet och en sjuklig
överkänslighet. Annat än via överlägsen intellektuell
förståelse, som saknas hos en enkel Kowalski,
ja, är honom direkt motbjudande.

Hur genomgående temat om denna
motsättning robust—sensibelt är i Tennessee
Williams’ produktion, och hur personligt betingat,
se därom Lennart Josephson! Teoretiskt
klardraget, som det framläggs i denna sista pjäs,
har det säkerligen också en polemisk udd. Det
har ju i amerikansk litteratur från senaste
decennierna funnits en hel strömning, som
i opposition mot puritanska och New
Englandideal har haussat det robusta, ohämmade och
primitiva och prisat dess smittande läkekraft,
stundom på ett naivt och väl schablonmässigt
sätt. Keep smiling-evangeliet; så alltför enkelt.
William Saroyan kan nämnas bland drama-

310

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free