- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
311

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

tiker, likaså ett mycket känt (även här i
Sverige spelat) lustspel som Kaufmann och
Harts "You Can’t Take it with You", eller
kanske mest av allt Kingsley-Brands "The
World that we Build" ("Den värld vi själva
bygga"), av vilket skådespel Williams’ nästan
verkar som en medveten ömvändning: samma
siad, samma miljö, men där hospitalet som
början och hälsan som slut, här tvärtom.
Optimisternas hela problemfria förenkling krasar
ihop under Spårvagnens släggslag, röjande sin
ihålighet. — Det politisk-sociala
predikar-draget hos Williams har däremot fått träda
i bakgrunden denna gång, eller rättare, det
finns där endast implicit: ty man kan ju inte
underlåta att göra reflexionen, att Blanches
undergång kanske varit alldeles onödig om
bostadsstandarden i New Orleans varit en grad
högre och Kowalskis lägenhet haft ännu ett
rum, som kunde stängas helt ostört.

De tre huvudpersonerna Blanche, Stella och
Stanley hade på de olika scenerna följande
framställare (regissören och dekoratören inom
parentes). Göteborg: Karin Kavli, Annika
Tretow, Anders Ek (Ingmar Bergman, Carl-Johan
Ström); Malmö: Irma Christenson, Agneta
Prytz, Erik Strandmark (Stig Torsslow, Martin
Ahlbom); Norrköping: Gerd Hagman, Eivor
Landquist, Hans Dahlin (Johan Falck,
Gunnar Lindblad); Hälsingborg: Kerstin Rabe,
Margareta Bergfelt, Gösta Bråhner (Lars Levi
Læstadius, Erie Söderberg). Den sistnämnda
föreställningen har jag inte sett, den
undandrager sig alltså all jämförelse i fortsättningen.
Av de tre övriga kan man säga att
göteborgsföreställningen var den mjukaste, den på en
gång ljuvligaste och giftigaste, på det hela
taget den yppersta av de tre, fast med vissa
förskruvade detaljer. Malmöföreställningen var
den hårdaste, men i gengäld med en rättfram
hederlighet i greppet. Till hårdheten bidrog
Irma Christenson, som uppsåtligt lade brysk
ovänlighet och hastiga, lättvindiga
överslät-ningar oförmedlat sida vid sida i sitt spel mot
Stella; vidare Erik Strandmark, som var den
ende verkligt hårdhudade och råe proletären
i Stanleygänget (Anders Ek var vida mer
komplicerad, men intressant, ett original; och Hans
Dahlin en ung kille bara, som hade naturligare
än de båda andra för att stå och lyssna i köket
på systrarnas samtal); vidare slutligen
Malmöregin, som tryckte på de halvt verkliga, halvt
inbillade ljud, skott, schlagermelodier och råa
röster, som Blanche tycker sig höra från gatan,

och som Ingmar Bergman i stor utsträckning
hade skjutit undan som obehövliga. Slinkande
i periferin som hårdkokt ung man med
revolver hade jag bl. a. nöjet skymta Stig
Dagerman. Han låg i Malmö för att regissera "Bränt
barn" och försummade tydligen ej tillfället att
samla dramatisk erfarenhet. — Av de tre
Blanche var väl Gerd Hagman den enda som
rollen syntes vikt för genom typ och läggning,
men Kavlis prestation var alldeles storartad,
framför allt tog ingen av de andra vara på
dialogens dubbeltydighet som hon. Man kan
ifrågasätta om hon någonsin nått högre. Större
delen av pjäsen rör sig ju i vardaglig
lustspelston, men där spökar så mycket övergivenhet
och förtvivlan även under de vardagligaste av
Blanches repliker, ända från början. Och
slutet... "och vet ni vad jag dör av? en enda
osköljd druva!" — i Malmö klingade det
hätskt, i Norrköping paranoiskt, bara Kavli
fick fram den ljuva romantiken under fantasin,
och bara för hennes tolkning var dess sjuka
sötma naturlig.

Något som skall fastslås är att pinuppighet
måste vara absolut bannlyst i en roll som
Blanches. Hon svärmar för kläder och
skönhet, javäl, men hennes medel är små och
fattiga (hur än Stanley yrar om lyx, när det
passar honom), och hennes skönhet är passé,
hon tål inte riktigt dagsljuset, och det vet hon.
Här var Gerd Hagman den enda som lämnade
ut sig riktigt hederligt och hänsynslöst.
Särskilt Irma Christensons prestation drogs svårt
ner av eleganta toaletter och strålande
skönhet. Man förstod verkligen den åldrande
Gordon Craig, som enligt senaste intervjun går på
sitt franska gods och muttrar: "Det är
skådespelerskorna som förstör teatern." Nämligen
aktrissjukan att vilja vara paranta på scenen.

I Malmö följde insceneringen strikt
originalets föreskrifter. Ingmar Bergman hade
däremot gått ifrån dem ganska grundligt, men
verkningsfullt, och gav stycket med en enda
paus, under utnyttjande av vridscenen och
teaterns dekorationsresurser. Utom hela
"Ely-seiska fälten 632" rymde scenen en hög bio,
vars ljusreflexer skapade atmosfär, även när
bion inte var framsvängd och kunde ses direkt;
och ytterligare fanns där ett träd och en öppen
plats där det till och med kördes bil. Ett
alldeles utomordentligt scenarrangemang med
begränsade medel stod Norrköping för; där
låg hela huset, transparent utan väggar, under
själva stadsbanan, och där uppe på den körde
tågen dundrande fram med lämpliga mellan-

311

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free