- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
313

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

mästerverk någon annan nytta, så hjälper de
i alla fall till att sparka fram den klassiska
repertoaren. Dramatens
"Tartuffe"-föreställ-ning (23 mars) blev ett rappt och skimrande
bijouteri i Alf Sjöbergs regi och Stellan
Mörners dekor. Festligast i det festliga var Edvin
Adolphsons röda räv till Tartuffe, bondsk,
schabbig och förslagen, ingen patologisk
Tartuffe den här gången, utan en durkdriven
normalskojare från första seen till sista. När
han låtit locka sig ut för långt på det ohöljdas
hala is av inre glöd eller Elmire-Gunnel
Broströms förledande och glimmande ögon, så
snörvlade han till ett tag, dragen slätades ut
som av en svamp, ögonen himlade diskret
och hastigt, och så kom rösten åter långsamt
och betänksamt med en sugande ton som lät
som Sture Baudes special i världen.
Tungräck-ningsgrimaserna mot Damis bakom ryggen på
Orgon, krokodilsorgen efter "förlöpningen"
med Elmire i tredje akten, och till sist scenen
när han förs ut, med ett snabbt korstecken
över bröstet på Orgon, utfört så fräckt som
om han snöt vederbörande vid näsan, det var
några av praktnumren i kedjan komiska poser
och fukter. Orgon spelades av Hugo Björne,
med vimsigt irrande blickar och övertygande
dumhet, Dorine av Eva Dahlbeck, med
klatschiga piruetter, Mariane och Valère av
Maj-Britt Nilsson och Gunnar Björnstrand. Inga
uppehåll, det dansade på i ett utan att ge
eftertanken chans, och lika gott var det, bara en
miniatyrridå klippte upp och ner inne på
scenen mellan akterna, kvickt som Dorines
ögonlock eller den gode herr Moliére själv
i sin himmel.

Efter Molièreföreställningen gavs i samma
program Jean Giraudoux’ lilla lustspel "Apollo
från Bellac" (Apollon de Bellac), välkänt från
radioframföranden. Där hade Stellan Mörner
lagt upp en surrealistisk dekor i
Trettondagsaftonsstil, med spaljéer mot rundhorisont och
ett mörkblått draperi svävande över en
imaginär dörr mot en ljusblå himmel. Spelet hade,
väl som kontrast mot den tidigare komedin,
stramats åt i hård typisering, månne med
rätta? Giraudoux är alls ingen expressionist,
trots sin groteska uppfinnarbyrå, han om
någon hör till dem som kan kalla sig
"nyansernas mästare". Den lilla bagatellen handlar
ju inte bara om att karlar är fåfänga, och om
hur man kan säga "Vad ni är vacker!" på sju
effektiva sätt till män av olika nationalitet och
kaliber, det rör sig också om det mysterium
som består i att skönheten väcks till liv bara

någon tror på den. Den tanken försvann i
hanteringen, därför att alla gubbarna var och fick
förbli så groteska, även Edvin Adolphson (som
Chefen), trots att det är uppenbart att den
nyväckta känslan skall göra en revolution i hela
hans sätt att vara (hur kan vi annars vilja ge
honom den söta flickan Agnès, Maj-Britt
Nilsson, till fästmö?) och även i hela hans
estetik (ut med Döende gallern, o. s. v.). Också
i övrigt var typsättningen alldeles fel, ingen
kunde t. ex. tro att den hypereleganta Eva
Dahlbeck skulle vara bättre ägnad att stoppa
strumpor och sköta hushåll än den lilla Agnès,
som var alltigenom förtjusande, men som å sin
sida gjorde illa skäl för att kallas en Maria
Magdalena. Och Apollo — skall den förklädde
guden inte vara oansenligare än Björnstrand
var, före den själsliga apoteosen, som gör även
hans lekamliga fulhet till något gudaboret.
Vart tog överhuvud förvandlingsnumren vägen,
och med dem, vart tog hela pjäsen?

Från de ordinarie stockholmsscenerna är
för övrigt att förmäla, att Boulevardteatern
den 15 mars presenterade en åtminstone vid
premiären mycket god och intensiv
föreställning av Paul Greens "Markens gud" (The
Field God), den välkända pjäsen från år 1924,
vilken redan för fyra år sedan refererades i
BLM (mars 1945). Jag uttrycker mig med flit
så försiktigt om denna utpräglade humörscen.
Ruth Kasdan från Norrköping gästspelade
med stor friskhet som den unga Rhoda och
lär komma att införlivas med teaterns
ordinarie ensemble nästa säsong. Som hennes
mosters man, och sedermera hennes make, den
okristne och naturgode farmaren Hardy, såg
man Erik Hell, och som hans bleka, av
sekte-ristisk gudlighet och ofruktsamhet stämplade
första hustru såg man Ingrid Luterkort. Sven
Magnusons framställning av den unge drängen
Neill och Nils Hultgrens av den gamle d:o,
filuren Jacob, hörde också till märkesklassen.
Erie Söderbergs scenbilder gav kanske inte så
mycket intryck av den dova hettan över de
vida fälten (svårt på en så liten seen), men
däremot gårds- och husinteriörer av det slag,
att man förstod att här måste instängdhet och
skvaller frodas.

Nya Teaterns föreställning av Federico
Garcia Lorcas "Yerma" (17 mars) blev
däremot närmast en besvikelse, åtminstone för den

313

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free