- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
315

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

och teatercirklar, där de inhemska originalen
kanske helst dyker upp. Det är svårt, därför
att man där bara ger ett fåtal föreställningar
på bestämda dagar, och oftast inte heller
lämnar pressen tillträde mer än på en eller annan
utvald, som förväntas vara riktigt vältrimmad.
Och då är det inte säkert man har tid. Bland
sådana slutna teatrar intar utan tvivel
Studiescenen i Stockholm en rangställning genom
kvaliteten på skådespelare och regi, och genom
ambitionens allvar. Krönikan vore ofullständig
om den inte åtminstone omnämnde, att där
givits "Trygghetens hus" av Werner
Aspenström, liksom Mårtensson tidigare känd som
lyriker och radiodramatiker, dessutom ju som
kritiker och 40-talsessayist. Den
föreställningen hade premiär i förra månaden redan
och gavs i regi av teaterns ledare Sten
Larsson. Denna månad (2 mars) hade man så
premiär på ett nytt tvåaktsdrama av
Björn-Erik Höijer, "De hjälplösa". Regissören hette
denna gång Anders H. Ångström, och enligt
ögonvittnens utsago gjorde han bra ifrån
sig, återhållet och diskret. Pjäsen handlar
liksom Aspenströms om "människans situation
i otrygghetens värld, vid randen av en
katastrof, och utspelas ’1939 eller 1949 — vilket
man vill’. Hjälplösheten personifieras av
invånarna i en hyresbarack, som lever i en
atmosfär av smygande, alltmer komprimerad ångest
för det brutala våld, vars stund obevekligt
närmar sig. Några vill ingripa och hjälpa, men
förmår inte. Andra kan, men vill inte, vill vara
i fred. De flesta är bara hjälplösa. Och
katastrofen kommer." (Citerat efter Sven Barthel.)

Ett par av dessa mer oregelbundna
föreställningar har jag dock lyckats få se. Jag bevitt-

nade sålunda urpremiären på Sigfrid Siwertz’
komedi "Renässanssängen" på ett
gymnasistjubileum på Borgarskolan den 10 mars, den
övertygade både om att handlingen, som är
lånad ur "Det stora varuhuset" och tidigare
använts för en liknande radiopjäs, mycket väl
kan ses på seen, och desslikes om att
återväxten av lovande skådespelerskor fortgår.
Slutligen hade jag nöjet att se Upsala
Studentteater ge den amerikanske
uppsalastudenten James Harkers pjäs "Amy Thomas" på
Östgöta nation, i en föreställning helt utan
dekor och med endast sparsamt antydd
maskering (premiär den 17 mars). Jag måste
bekänna, att Tennessee Williams’ skakande drama
till trots, så har ingen av de föreställningar jag
bevistat denna månad rört mig så omedelbart
och mycket. Det berodde väl en del på det
hängivna, ungdomliga framförandet, men lika
mycket på pjäsen, som är fin och ärlig, skriven
med stor och omisskännlig talang. Den handlar
om två redan åldrade personers halvt outtalade
kärlekssaga, strandad innan den riktigt
skepp-satts i verkligheten på alla praktiska
svårigheter och på att "det är för sent" — man anar
en rikt upplevd, rent personlig känsla av
samma art där bakom och förstår den när man
hör att pjäsen skrevs på krigstjänst i
Filippinerna. Stycket erinrar väl mest om Thornton
Wilder, inte för den abstrakta rekvisitans skull,
det är ju en tillfällighet, men för perspektivet
och den ömsinta tonen. Därförutom har den
dock ett oefterhärmligt personligt tonfall. Det
är inget tvivel om att James Harker är en
mycket ursprunglig scenpoet, och jag spår att
han låter tala om sig i fortsättningen. Det vore
cn förlust annars.

FILMRECENSIONER

Fängelset. Manus och regi: Ingmar
Bergman. Terrafilm.

Jordelivet är det fängelse Ingmar Bergman
åsyftar med titeln på sin nya film. Ur
mörker genom mörker till mörker vandrar vi,
fångarna, och på vår väg figurerar vi i
meningslösa kombinationer, varandras fångar
eller fångvaktare. Den ende som insett
meningen med det hela är en f. d. sinnessjuk

f. d. läroverkslärare som predikar djävulens
allmakt och Guds fullständiga obefintlighet.
Det är hans tes som regissören-författaren vill
demonstrera och också demonstrerar med all
önskvärd tydlighet för att i slutscenen slänga
ut lösningen på det hela: att tro på Gud —
credo quia absurdum. Den faller som en
värdelös papperslapp till golvet i filmateljén, där
ljusen skruvas ned, oobserverad av de gäs-

315

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free