- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
316

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

pande och glåmiga artisterna, som försvinner
till sina nattkvarter.

Ingmar Bergman har stor makt över
uttrycksmedlen, och det vore orimligt att påstå
att hans film inte gör intryck. Det finns väl inte
däri en enda riktigt dålig seen som film
betraktad, och de flesta är alldeles ovanligt bra,
om man tar dem var för sig. Bergmans
konstnärliga lidelse är vitglödgad, och den
meddelar sig till skådespelarna, som han kan göra
ungefär vad som helst med. Som
personinstruktör har han knappast sin like, i varje
fall inte i Sverige. Trots att han spänner
aktionen ända till bristningsgränsen är han ytterligt
uppmärksam på att inga falska tonfall skall
smyga sig in i dialogen eller att personerna
på annat sätt skall uppträda stilvidrigt. Hans
egna syften är surrealistiska eller
expressionistiska, vad man nu vill kalla dem, men
skådespelarna ska vara så goda att inte på egen
hand försöka verka fantomer eller mönstra. De
måste vara omedvetna om det större
konstnärliga sammanhang i vilket de är inplacerade,
det är däri hemligheten med Bergmans regi
ligger. Det är väl inte troligt att han med
denna "moralitet" omvänt så många till tron
på Djävulens existens, men däremot får man
ett starkt intryck av hans egna demoniska
krafter när det gäller att driva fram
ångestsvetten på sina artisters pannor och få dem
att vråla av smärta eller fasa.

Men film är inte bara personinstruktion
och utspelet av de enskilda scenerna. Det är
också klippning och hopsättning av
scenföljderna. Häruti är Bergman en om möjligt ännu
större virtuos. "Fängelset" är mästerligt
berättad med en originalitet i uppbyggnaden
som verkligen tål alla internationella
jämförelser. Först en interiör från en filmateljé
under pågående inspelning. Det är där som
tesen, det där med helvetet och djävulen, läggs
fram i form av det kuriösa intermezzot med
den rubbade läroverksläraren. Tjänstgörande
regissören (Hasse Ekman) berättar intermezzot
hemma hos en fyrtiotalistisk författare med
lyckat signalement (Birger Malmsten). Denne
fiskar fram ett blad ur manuskripthögen, som
han anser skulle kunna göra tjänst som
uppslagsända för en film på tesen i fråga. Det är
ett stycke socialreportage om en glädjeflicka
(Doris Svedlund), som han förgäves sökt
pumpa på hennes glädjelösa tillvaro. Förslaget
viftas bort av regissören som ett onyktert
infall, och bilden tonar bort. Därefter börjar helt
sonika filmen om glädjeflickan Birgitta-Caro-

lina med en lång kameraåkning utmed
Väster-långgatan, varunder en speakerröst presenterar
personer, skådespelare och manus-regi.
Publiken är då alltså preparerad för vad som komma
skall, och den känner redan några av de
viktigaste rollinnehavarna. Uppslaget är kanske
inte genialt, men det är såvitt jag vet alldeles
nytt och redan därigenom stimulerande,
dessutom är det ingen tom originalitet utan en
originalitet med funktion.

I fortsättningen kan man inte vara lika glad,
alldeles bortsett från att det är en gruvligt
sorglig historia man bevittnar. Den olyckliga
Birgitta-Carolinas öde följer alltför väl
inkörda hjulspår. Hon drivs ut på gatorna av
sitt blötdjur till fästman, hon frånluras sitt
nyfödda barn, som fästmannen och hans
ruggigt känslofrusna syster dränker. Hon är på
vippen att räddas till ett bättre liv av den
fyrtiotalistiske författaren, som nyktrat till
efter att ha försökt ta livet av sig själv och
sin hustru. Men djävulens passupp fästmannen
suger henne tillbaka, och då står hon inte ut
längre. Efter ett uppträde med en sadistisk
kund går hon ner i källaren och sticker en
kniv i bröstet. Det är betecknande för
Bergmans sätt att vara demonisk att denna kniv
placerats där av en liten pojke som lekt indian.
Också de oskyldiga barnen blir djävulens
redskap. När Birgitta-Carolina strax förut lyssnat
på sadistens vidriga förolämpningar sjunger
en barnröst i radions barnprogram "När
Lillan kom till jorden" för att riktigt understryka
hur utestängd hon är från moderskapets lycka.

Med detta kvinnoöde har Bergman velat
bevisa att livet är grymt och outhärdligt, "en
båge som kupar sig vällustigt från födelse till
död". Det är inte något fel att se livet på det
sättet, tvärtom kan man säga att varje normal
människa är predestinerad att i större eller
mindre portioner inmundiga tillvarons
vidrighet. Kan filmen garva strupen för den bittra
drycken så gör den bättre tjänst än om den
konsekvent skulle servera dövande sötsaker.
Men Bergmans åskådningsundervisning
motverkar sig själv genom att renodla vidrigheten
i en serie situationer som är så typiska i sin
allmänna djävlighet att de undgår att
överraska och därigenom också att skaka.
Dessutom kan man inte frigöra sig från att
Bergman spelar på grymheten med ett visst artisteri,
ja, varför inte använda hans eget uttryck:
vällust. Inget skådespeleri, så bra det än här
är, ingen bildfantast, och sådana finns också
till övermått, förmår på allvar intressera en för

316

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free