- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
319

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

filmskapare. Framför allt framträder hans
styrka i den glänsande upptakten — ett stycke
hetsig storstadssymfoni, följd av en sekvens
rent abstrakt film (narkoskomplexet). Där
visar sig en pregnans i uttrycksmedlen och ett
sinne för bildens komposition och slagkraft
som är typiskt wernersk, men även längre fram
i filmen ger de dimsvepta och egendomligt
suggestiva partierna från Värtahamnen en
tydlig fingervisning om hans sätt att arbeta,
om hans förälskelse i miljöer, som kan
avvinnas värden utanför de rent realistiska. De
i andra filmer av denna typ grälla effekterna
har fått ge vika för ett mjukt växelspel mellan
bild och ljud, och samarbetet med fotografen
Sten Dahlgren är perfekt. Man beundrar de
bådas förmåga att utvinna så mycket av
artisteri ur ett så banalt ämne och samtidigt
laga att de mera "avantgardistiska" partierna
inte bryter sig ur helheten.

Underlagets undermålighet — som Mårten
Edlund inte lyckats överskyla — har väl varit
den största svårigheten för de båda
bildskaparna. Manuskriptets schabloner kan
sannerligen inte ha lämnat dem någon fast mark att
stå på, och därför är filmen bitvis rätt ojämn.
En del effekter går väl heller knappast fram
till åskådaren, men som helhetsomdöme måste
man säga, att Gösta Werner gjort ett
förvånansvärt välgjort arbete och faktiskt höjt
upp filmen ur det spekulationsträsk man
instinktivt känner att den har sitt egentliga
ursprung i. Även ur personregins synpunkt har
han kramat ur det tunna människounderlaget
och gjort personerna något så när acceptabla.
Där delar han äran med främst Maj-Britt
Nilsson men också med Keve Hjelm och Peter
Lindgren. Hugo Wortzelius

Farlig vår. Manus: Rune Lindström. Foto:

Gösta Roosling. Regi: Arne Mattsson. SF.

Smeder på luffen. Manus: Harald Beijer, Jan
Molander och Hampe Faustman efter
Johan-Olof Johanssons bergslagsberättelser. Foto:
Göran Strindberg. Regi: Hampe
Faust-man. Nordisk Tonefilm.

I två av den senaste tidens svenska filmer,
som båda kunde ha blivit åtminstone hyggliga
produkter, har man på ett skrämmande sätt
förmått förstöra i sig själv goda uppslag. Den
ena, Farlig vÅe, uppvisar ett sällsynt dåligt
manus, speciellt med tanke på att man avsett
en kriminalintrig. Bristerna har man försökt
överskyla med en bitvis ganska slående regi,

ett utmärkt foto, ett tjockt lager
"uppsalaromantik" och ett nödrop i form av ett
påklistrat slut. En enda seen i filmen är bra: den
där Stig Olin och Inga Landgré dansar utanför
studentlyan till den avlägsna vårbalsmusiken!

I den andra filmen, Smeder på luffen, har
den tunge realisten Hampe Faustman, utmärkt
när det gäller att gestalta stoff som "Lars
Hård" eller "Främmande hamn", försökt sig
på att blanda dröm och verklighet till vad som
antagligen varit menat som en lätt och luftig
satir. Resultatet har blivit en stelbent
naturalism utan flykt, till på köpet vanprydd av
rent politiska snedvridningar. Man väntar mot
slutet en faktiskt så gott som självklar satir
över maskinkulturens och folkhemmets
"välsignelser" för människan. Den kommer aldrig
— tyvärr — och därmed har också alla
chanser att göra en stimulerande och originell film
försuttits. Hugo Wortzelius

De fria viddernas män (Scott of the
Antarctic). Manus: Walter Meade och Ivor
Mon-tagu. Foto: Jack Cardiff, Osmond
Bor-radaile och Geoffrey Unsworth. Regi:
Charles Frend. Ealing Studios
(Michael Balcon).

En förnämlig representant för den engelska
dokumentärspelfilmen och samtidigt för vad
engelska ateljéer rent tekniskt kan åstadkomma
utgör filmen om Scotts andra expedition till
Antarktis 1910—12, "De fria viddernas män".
Stoffet är alltigenom autentiskt (byggt på
Scotts dagböcker), och utformningen har blivit
ett värdigt äreminne över de män, som — en
handsbredd från räddningen — dukade under
för polarnattens fruktansvärda järngrepp på
väg tillbaka till sån bas från Sydpolen, vilken
de uppnått endast för att till sin bistra
förtvivlan konstatera att de förekommits av
Amundsen.

Det torde vara ytterst sällan publiken bjuds
en film, som så helt kännetecknas av kärvt
manlig saklighet och absolut frihet från varje
mer eller mindre insmickrande
tillrättaläggande av stoffet. Här möter ingen enda effekt
för effektens egen skull, men verkligheten
sköter ändå om att spänningen — trots den
givna utgången — oupphörligt stegras och inte
en sekund släpper sitt tag om åskådaren. Även
för denne blir den ödsligt majestätiska naturen
med de stormsvepta isvidderna och glaciärerna
-—- delvis inspelad i ateljé!! — tack vare ett
utomordentligt kameraarbete av Jack Cardiff,
Osmond Borradaåle och Geoffrey L nsworth en

319

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free