- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
321

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

nerna alltför ivrigt breder ut sig över sidan.
Liknelsen om den förlorade sonen hör tydligen
till det djupast upplevda i poetens symbol- och
känslovärld, och i viss mening är den bokens
genomgående tema, ett tema som tyvärr aldrig
får någon riktigt personlig prägel. Författaren
bevarar ständigt en viss anonymitet, och i
diktsamlingens sista poem blir det helt följdriktigt
mänskligheten som identifieras med den
förlorade som sent omsider i en metafysisk
framtid skall återlösas. Dikten, som heter
"Mysteriespel", är skriven på ett slags runometer — inte
illa behandlad — och detta jämförelsevis
förvånande faktum föder en enkel tanke: kanske
Gösta Carlberg egentligen är född flera
århundraden för sent. Han borde levat i en
mindre individualistisk tid, då sångarkonsten
kunde uträtta stordåd utan att man så mycket
frågade efter det intensiva personliga tonfallet
i det skickliga strängaspelet. Åke Janzon

DEN SOTIGA
VERKLIGHETEN

Stig Sjödin: Sotfragment. Dikter. Bonniers
1949. 4: 25.

Någon gång i början av detta sekel gjorde
Edwin Arlington Robinson succé med en serie
fint utmejslade dikter, där han porträtterade
skilda personager i "Tilbury Town" — det
fiktiva namnet på hans hemstad. Att genren
definitivt slog an, berodde väl i hög grad
på att Robinson använde en enkelt antitetisk
metod i sin motivframställning. I den redan
klassiska typdikten "Richard Cory"
presenteras den charmerande och lysande
gentlemannen som alla avundas, och i sista strofen får
man veta att denna lyckans gunstling har
skjutit sig en kula genom pannan.
Porträttdikten som genre togs upp av åtskilliga av
Robinsons yngre samtida, och mest bekant har
den ju blivit genom "Spoon River Anthology",
där den ju i allmänhet dock får en betydligt
friare och vidlyftigare utformning. Den
ursprungliga släktskap med epigrammet som
diktarten onekligen har, går hos Edgar Lee
Masters för det mesta förlorad.

Det är inte heller i första hand Tilbury eller
Spoon River man tänker på, när man i Stig
Sjödins nya diktsamling konfronteras med en
grupp dikter som kallas "Porträtt från bruket".
Om Sjödin mottagit några impulser från
amerikansk poesi torde det snarast vara från Carl

5 BLM 1949 IV

Sandburg, som i några enstaka porträttbilder
— man kunde nämna "Chamfort" eller "Anna
Imroth" — avvunnit sina motiv en
koncentration och en friskhet som genren knappast har
hos föregångarna. Sandburg har i sina bästa
stunder en förmåga att ge sina dikter en prägel
av lekfull improvisation. Hos Stig Sjödin
överväger kanske intrycket av en omsorgsfull
uppbyggnad av den korta dikten, som gärna —
liksom hos Sandburg — slutar med ett
lakoniskt konstaterande. En uppkomlings dilemma
sammanfattas i en hård och enkel visshet:
"Ingen tar hans hand när han flyttar." Det
behövs inga antitetiska konstgrepp i
kompositionen för att göra dessa romankoncentrat på
tio—femton rader intensivt uttrycksfulla:

Med sparsamhet och övertid

drog han fram tre pojkar till studenten.

Han andades och levde genom dem,

de blev trappor mot solen.

Själv har han aldrig varit på bio eller teater

eller haft tid att läsa böcker.

De har lyckats och kommer hem till helgerna

och talar med främmande röster om dessa ting.

Deras kvinnor har kalla ögon

och föraktar honom när han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå

vem som murat hans ensamhet.

Det är en mycket "prosaisk" poesi Stig Sjödin
har åstadkommit i dessa interiörer från ett
svenskt järnbrukssamhälle. Den har inte mycket
av Sandburgs fantasifullhet och ingenting av
den snärjande komplikationen i Edgar Lee
Masters porträttmonologer. Men poeten har
förmodligen inte heller velat ha det på annat
sätt. Han har endast avsett "plain talking",
och resultatet har ändå inte blivit alldeles
ulan övertoner och "mellanrader". En
etikett-anbringare måste medge att dessa dikter inte
är det ringaste modernistiska i de sista
dagarnas mening, men ingen kan förneka att de
återger en modern verklighet på ett sätt som
en modern människa måste suggereras av. Man
behöver inte i reservationslös beundran pryda
poetens visitkort med genialitetsstämplar för
att man hävdar att Stig Sjödin med denna
diktsamling gjort en betydande, en
betydelsefull prestation. Diktsamlingen "Sotfragment"
är en engångsbedrift. Idén att i diktens, i
synnerhet porträttdiktens, form ge en
framställning av denna arbetsmiljö kan väl poeten
knappast ännu en gång utnyttja utan att
upprepa sig. Man har därför all anledning att
poängtera att försöket har blivit sällsynt väl
genomfört, resultatet enhetligt och ändå rikt
på nyanser och variationer, ett värdefullt mot-

321

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free