Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
är det något av Selma Lagerlöfs underfundiga
och varma moralkakor i Martha Sahlströms
berättelser om hur Lisa Andersson upptäcker
att det finns andra människor än hon själv
och hur den till själ och kropp förfrusne
luffaren Magnus tvingas att tina upp inför ett
barns medlidande. Ibland blir sötman lite för
stor, som i historien om den unga
herrgårdsflickan Elisabeths tragiska död, och
författarinnan orkar inte riktigt med omsvängningen
och det lyckliga slutet i berättelsen om den
legalt sol-och-vårade puckelryggiga lärarinnan,
som fick hjälp av en gammal fjärrskådare.
Men i allmänhet lyckas hon ganska väl med
att ersätta den personliga fördjupning hennes
motiv inte har med den allmänmänskliga
levnadsvisdomens stödkonstruktioner. Den senare
bygger nämligen på en tillräckligt djup
kollektiv erfarenhet för att kunna ersätta en del av
vad som fattas i hennes egen upplevelse. Och
det är också ett sätt att skriva litteratur på,
om också inte det bästa. För Martha
Sahlströms handlag ligger det nog bäst till, det ser
man på en novell som den långa novellen om
sällskapsresan. Den sönderfaller i en rad
visserligen roliga och skarpa detaljskildringar,
men man får inget grepp på helheten, därför
att människorna inte är djupt nog uppfattade.
Kerstin Anér
HEM TILL SÖDER!
Erik Asklund: Manne. KF:s bokförlag 1949.
När de fem ungas insats i svensk litteratur
en gång ska summeras ner, vill man först och
främst hoppas att Josef Kjellgren postumt
får det erkännande han förvägrades under
sin livstid, därnäst att det bästa i Erik
Asklunds ojämna produktion blir framdraget ur
glömskan. Vad Kjellgren beträffar förefaller
det ändå klart, att han som skapande
begåvning bör tilldelas en av tätplatserna inom
gruppen, ett gott stycke framför t. ex.
Lundkvist, vars inflytande i första hand varit av
kritisk och impulsgivande natur. Med
Asklunds författarskap ligger det onekligen
annorlunda till; över allt vad han skrivit efter sina
sista rent skönlitterära böcker, "Modisterna"
och "Solo i kör", svävar som en alltför tidig
frost någonting hämmat och resignerat, något
av efterhängset bakslag efter den smattrande
uvertyren. Asklund måste också till leda ha
fått höra att hans snillrikhet varit avsevärt
mindre märkbar än kollegernas. Under hela
40-talet har han som bekant föredragit att
presentera sig som journalist och bokälskare,
Stockholmsskildrare av Hjalmar Söderbergs
skola och meditativt anlagd flanör,
återupplivande hågkomsterna från sin ungdoms odyssé
genom ett tillfrisknande och förhoppningsfullt
Europa.
Hans nya bok, åtta fristående kapitel av en
roman, griper ännu längre tillbaka i minnets
landskap; med självbiografisk accentuering
skildras här en fattig och faderlös pojkes
uppväxt på Söder från världskrigets sista år och
fram till ungefär 1930. Några märkligare
händelser är det inte som återberättas, och vare
sig som tidsskildring eller psykologiskt
dokument ger boken någon ny aspekt på Asklunds
gestaltningsförmåga. Inte ens kapitlet
"Konfirmander" tränger djupare under ytan; med
de förbjudna cigarrettblossen, skrytet om
flickor och stingsligheten innanför den mörka
kostymen är novellen närmast en
prosaparafras på Erik Lindorms bekanta dikt. Räcker
författarens resurser inte till för att beskriva
hur Manne Alm ser ut invändigt, skisserar han
emellertid impressionistiskt nyanserade
utblickar över den stadsdel där hans barndom
förflyter. Bebyggelsen växer hastigt ut mot
förorterna, arbetare flockas med susande
svetslågor kring en uppriven spårvägsräls,
Stadsgårdens lyftkranar vrider sina stålskelett,
lyktor gungar i blåsten över tvära Söderbackar,
och genom Riddarfjärden dimma flimrar den
ryckiga skriften av ljusreklamerna i centrum.
Staden är alltid närvarande bakom Erik
Asklunds berättelser om en fläckad idyll; och på
nytt fängslas man av hans utsökta förmåga att
fånga dess atmosfär, dess dagrar, dofter, ljud
och vibrationer, dess stigande och fallande
rytm under årstidernas stafettväxling och
dygnets timmar.
Artistiskt har Asklund sällan nått högre än
i dessa vemodigt retrospektiva fragment av
en roman. Prosan är frisk och mjukt avstämd,
och de grammatiska inadvertenser man vant
sig vid att påträffa i hans böcker är den här
gången lätt räknade. Då och då får språket
en finhet och lyrism som väcker den inte
ovanliga frågan, varför inte denne författare i större
utsträckning ägnat sig åt lyriken. Han borde
ha kunnat formulera delikata poem i Rabbe
Enckells tidigare filigranstil:
Nu lyfte en av kaimparna huvudet, tuggade på
betslet. Vattnet strilade från den fuktiga mulen. De
stora, blanka ögonen speglade tegelhögarnas röda
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
