Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Oswald har också presterat det enda som kan
rädda en konstruktion, nämligen en inre klang
av hammare mot städ, ett inre vibrato som slår
igenom själva den konstlade stilen, ett "detta
säger jag, vän, bara i stället för något annat
som är för svårt att säga — men du förstår
ju?". Och man blir övertygad om denna
overkliga boks verklighet.
Det finns allmänneliga genier och
egenartade, avvikande. Det specialiserade, preciösa
och i viss mån juvenila i Oswalds bok får väl
skrivas på den senare sortens konto. Man kan
ju aldrig så noga veta, men jag tycker mig
känna slagrutan vrida sig i händerna: det kan
tänkas att det är en stor författare som här tar
sitt första steg. Det enda man undrar är om
inte strängen är för hårt spänd: hur länge skall
han orka hålla ut detta höga C — i
molltonarten?
I alla händelser är boken — även om den
bleve en engångsprestation — så märklig, att
den som är nog litteraturintresserad att läsa
en bok med möda bör ta reda på om han
orkar med denna. Den är inte bara märklig
genom det (i och för sig märkliga) fyrverkeri
av erudition bakom vilket författaren döljer
sig, utan genom det röda stigma som lyser
genom alla de bengaliska eldarna och som han
bara gjort klarare genom att låtsas dra vår
uppmärksamhet från det. Och på 134 sidor har
Oswald givit mer av rundhorisont än mången
tegelstensroman. Det enda som verkar en smula
onödigt som romantisk schablon är företalet.
För övrigt är det egendomligt: detta är en
bok som man nästan inte kan läsa om, därför
att den för hörselminnet står som ett ackord,
en samfälld och oupplöslig klang på rätt ställe.
Läser man om den är det som att ta några
toner i vänster hand och några i höger, ett
arpeggio av intressanta detaljer. Helt enkelt
därför att intrycket av helhet, ackord på sin
plats, från början var för starkt för att man
efteråt skulle kunna dissekera det och dela upp
det i beståndsdelar.
Jag vill i detta sammanhang komma med en
smula polemik. Vitalisterna ansåg på sin tid,
kanske ännu, att man inte kunde leva i kultur,
alltså böcker, konst, musik etc. Att man bara
kunde göra det via kvinnor, kroppsarbete,
kollektiv, och att det var något slags rytmfel
på andra slag av livsupplevelse. Att det där
var en högst enögd syn bevisar, bland andra,
Oswald. Gunnar Ekelöf
I SEKLETS KVÄLL
Sigbjörn Obstfelder: Korset. Översättning
av Töre Borglund. Wahlström &
Widstrand 1948. 5:75.
Det vilar ett säreget blånande skimmer över
det sena 90-talet. Det tycks så fjärran, insvept
i dis. De glesa gaslyktorna tecknas i kontrast
till nuets neongräll. Hur främmande och
tjusande det (ibland lätt preciösa) raffinemang,
som präglar de dagarnas konst! De japanska
träsnitten älskades, och lånade sin ton.
Norrmannen Sigbjørn Obstfelder hör till de
"unge döde". Under några hektiska,
fladdrande år intill sekelskiftet skrev han sina få
böcker. Obstfelder är främst lyriker; av hans
prosaverk föredrar jag hans två novelletter.
Men nu är det den korta romanen "Korset"
det gäller. Boken är som helhet en hymn till
den stora kärleken, till Kvinnan. Hon målas
där i mjuka akvarellfärger — hon står vid
fönstret orörlig och ser ut över junivattnen,
eller hon sitter i skymning medan irishinnorna
mörknar. Det otidsenliga ligger i den starka
tonvikten på det som med ett slitet ord kallas
själ. Här skildras en vek och bävande erotik,
kringgärdad av tystnad. Ibland blir nog tonen
för vår smak en smula sentimental, balanserar
på vibratots gräns mot darret. Det är farligt —
men är inte all verkligt betydande dikt sådan
som vågar tränga mot en gräns? Det gör gott
att som omväxling till det hårdkokta möta
något "löskokt". Snart blåser väl vindarna
ditåt...
"Korset" är ganska skickligt komponerad,
nästan som ett musikstycke. Upptakten är ljus,
sorlande av bäck och violin — mörkare
mellanspel — så jublande sommar, sedan åter
mörker och nu död, tills det hela klingar ut,
hymnlikt. Själv dras jag till de ljusare
partierna, i vilka jag tycker att Obstfelder lyckats
bäst. Där står mycket mellan raderna, där
finns en atmosfär som man inte glömmer.
Som han själv säger någonstans i boken:
Man minns sådana meningar, långt efter det de
flammande orden brunnit ner. I skrift blir det
ingenting, nej det är tonen som ligger kvar inne i örat,
tonen som flöt samman med det hela.
Otidsenlig i de tunga böckernas tid är denna
lilla kärleksroman, som nu utkommit i svensk
översättning — en länk i en läcker serie
duodesvolymer från Wahlström & Widstrand.
Tyvärr lämnar själva översättningen en del
övrigt att önska (tragikomiskt t. ex. med det
norsktalande ekot, som på frågan "Är det du?"
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
