Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
RUINFRESK
Guiseppe Berto : Himlen är röd. Översättning
av Elisabeth von Törne-Arfwedson.
Bonniers 1949. 14: 50.
Krigsromanerna börjar småningom dugga,
men i olikhet med förra gången tycks det
mindre vara om själva krigshandlingarna de
rör sig än om civilbefolkningens liv i motstånd
eller vardag. Guiseppe Bertos bok skildrar en
grupp vilda barn i en italiensk småstad av
Pisas eller Parmas storlek. Den börjar med en
rätt valhänt uppskissering av deras sociala
för-krigsmiljö. Det är söner och döttrar till
prostituerade och småfolk på stöld- och
svältgränsen, endast en av dem kommer från
högborgerlig miljö. Staden lever i relativ frid och
ro men blir i samband med tyska återtåget
utsatt för ett från luften sett framgångsrikt,
nedifrån sett planlöst järnvägsbombardemang
med så talrika offer att ett stort
kvarterskomplex inte kan röjas i tid utan måste avspärras
med hänsyn till infektionsrisken från de många
obegravda liken. Det är här, bakom
taggtråden, som några av de vilda barnen tar sin
tillflykt i de någorlunda beboeliga resterna av
en bordell. Huvudpersonerna är Tullio,
"kommunist" men snarare anarkistisk idealist och
för övrigt arbetare i den lägre svarta börsens
vingård, Carla, amerikansk soldatjänta, hård
men också blodfull och generös, den veka,
tuberkulösa Giulia, dotter av en sköka, och
sist den lika veka borgarsonen Daniele, som
rymt från ett prästseminarium. Alla har i
bombardemanget förlorat allt, men de kan ändå
tills vidare existera på vad förstörelsen lämnat
efter sig av otillvarataget bohag, på svart börs,
på stöldraider och på amerikanska cigarretter
och konserver. Omkring dem släpar sig nöden
vidare -— med mindre framgång än de — och
liklukten vänjer man sig ju vid. Men
naturligtvis slutar det hela tragiskt. Tullio, "chefen",
dödas i ett hold up mot en amerikansk
lastbilskolonn, Giulia dör i tuberkulos, Daniele, som
älskat henne, tar livet av sig, och den
förhårdnade Carla blir ensam kvar. De är i åldern
sjutton—aderton till tretton—fjorton år.
Det är, kan man tycka, en skildring som
borde ha blivit djupt beklämmande, och
naturligtvis är den det egentligen. Men Berto har
givit den en viss filmisk karaktär, och det
skulle inte förvåna om den, något omstuvad,
en dag dök upp på vita duken. Det beror på
att författaren gått efter vissa schabloner.
Tullio har blivit en Rinaldo Rinaldini eller
Lasse-Maja som "tar från de rika och ger åt
de fattiga", med Carla är det en smula på
samma vis: hon ger sig själv "till bröd åt alla
lika", för det är hon som ofta får spela
för-sörjerskans roll. Det kyskt rena paret Daniele—
Giulia har inte så litet av ett annat par hos
Shakespeare, där den manlige kontrahenten
heter Romeo. Med all respekt för det italienska
folkets älskvärdhet och oförstörbara naivitet,
med all respekt också för Bertos
skildringskonst, som i många interiörer och detalj scener
måste ges ett ganska högt betyg, kan man
alltså inte värja sig för ett visst tvivel. Operan
ligger för nära inpå. Man kan kanske tala om
ett alltför studerat perspektiv som figurerna
inte förmår fylla ut.
Boken kan ändå sägas vara gripande, men
den är det inte som verklighetsskildring och
inte som helhet. Den är det i enskilda
ögonblick då den höjer sig till dikt, till lovsång
över en önskedröm, till en from tro på
ungdomens generositet, caritas och solidaritet.
Bertos tes är väl den, att vill man ha hjälp
skall man vända sig till fattiga och inte till
rika. Men frågan är om han inte indiktat
alltför moget erfarna själsliv i alltför brådmoget
unga kroppar, detta hur mycket även av
själslig brådmogenhet krig och nöd kan föra med
sig. God översättning. Gunnar Ekelöf
ROMAN
MED HJÄLTINNOR
Christopher Sykes: Svar på fråga 33.
Översättning av Aida Törnell. Norstedts
1948. 12:—.
Författaren till essaysamlingen
"Trofasthet" är som man kunde vänta sig ingen
experimentator, och hans roman, som nu föreligger
i en utmärkt översättning, röjer en obestridlig
lojalitet mot stora föregångare i engelsk
berättarkonst, från de tidigare viktorianerna fram
till E. M. Forster. Titeln "Svar på fråga 33",
som syftar på det kända arrangemanget med
frågetimmar i det brittiska underhuset, är
närmast att betrakta som en spekulation i reklam
för spännande underhållning. Fastän
författaren i början av sin bok försöker uppehålla
skenet och även i fortsättningen någon gång
försöker inge den då lätt oroade läsaren en
känsla av att det är en spökhistoria han
berättar, måste man nog efter tycke och smak
med tacksamhet eller besvikelse konstatera, att
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
