- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
330

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

boken i sin helhet snarare liknar en roman av
Thackeray än en thriller av Graham Greene.
Den förstnämnde kallade sin "Vanity Fair" för
en roman utan någon hjälte, och Christopher
Sykes kunde med samma goda skäl ha använt
en liknande underrubrik. Mr Kirkby,
författarens alter ego, som i jagform berättar först
hela sitt livs historia som en lämplig bakgrund
och i sinom tid ger det ganska kortfattade
svaret på fråga 33, är inte någon hjälte. Han
är en ganska typisk bourgeois av gammal men
föga välbärgad familj, och han ger små
glimtar ur studentikosa och litterära miljöer på
20- och 30-talen erinrande om dem som
Isher-wood långt mera inträngande belyst i sin
märkliga bok "Lions and Shadows". Men det
skulle aldrig ha fallit mr Kirkby in att berätta
den anspråkslösa historien om sin framgång
och sitt misslyckande som poet eller om sin
blygsamma tjänst som konsul i Syrien eller
stabsofficer i Egypten, om han inte haft en
högre förevändning än intresset för sin
självbiografi. Den högre förevändningen är de båda
kärlekshistorier som gör hans liv med nästan
regelbunden växling himmelshoch jauchzend
och zum Tode betrübt.

Boken är alltså en roman med två
hjältinnor. Thackeray nöjde sig med en. Christopher
Sykes behöver två för att kunna berätta sin
historia, den ena för att ge spänning och
innehåll åt mr Kirkbys existens, den andra för att
ge mognad och avrundning å mr Kirkbys
person och tillvaro — eller om man vill vara elak:
för att ge svar på fråga 33. Arrangemanget
faller en smula i ögonen, och den erotiska
psykologin blir mot bokens slut allt vagare
skisserad. Kirkbys ungdomskärlek, den
älvlika högadliga Caroline Bridlington, ett
tyranniserat problembarn med vådliga
emancipationstendenser, är framställd med en smula
roma-nesk kvinnopsykologi, men det har onekligen
blivit ett levande porträtt av ett evigt
nyckfullt och ouppnåeligt, mot sin miljö aggressivt
och ändå av sin miljö hårt bundet
överklassbarn som genom sin intelligens och sin vitalitet
ständigt tycks bevara sin skenbara naivitet,
sin livsfarliga fräschör. Trots sin litet tungt
essayistiska, nästan dialogfria stil har Sykes
lyckats göra Kirkbys och Carolines växlande
relationer intressanta som ett brokigt mönster
av typiskt engelska förhållningssätt och
reaktioner, och Caroline själv blir så småningom
för läsaren en representativ myt som man
gärna accepterar som omväxling med låt oss
säga Sivar Arnérs kvinnogestalter. Men när

historien om Caroline övergår att endast bli
bakgrund och sällsamt mellanspel och nästa
drama — kring donna Isabella — rullas upp,
sviker författarens suggestionsförmåga, och
intresset absorberas huvudsakligen av det solida
vardagsreportaget från Egypten under
ökenkriget de ödesmättade månaderna kring slaget
vid el-Alamein. I Isabella tror sig Kirkby
uppleva en ny inkarnation av Caroline, och
han avslöjar gradvis sitt misstag. Hos den
engelska Caroline fanns ett drag av kall
beräkning, hos den italienska Isabella finns i stället
en lika stor portion av dogmatisk idealism.
Hennes allt överskyggande dogm är den
kombinerade antifascismen och kärleken till
mönsterlandet England, och när hon genom
tillfälligheternas spel — och Carolines denna gång
aningslösa lek — blir sviken dels i sin kärlek
till Kirkby, dels i sin blinda tro på
engelsmännens rättrådighet blir hon — svaret på
fråga 33, frågan som gäller varför en viss
italienska gör antibrittisk propaganda i radion
i Moskva.

Sykes’ roman slutar alltså med ett slags
poäng, men det är farlig ekonomi att sluta
romaner med poänger. Man brukar fordra
mindre lättvunna segrar i så tung genre. Men
man förlåter honom denna tekniska vitsighet
för hans fina förnuft, hans lågmälda
munterhet och den nästan alltid säkra balansgången
mellan sentiment och ironi, egenskaper som
kanske aldrig gör honom till en stor författare
men hans namn till ett fint märke och hans
roman till en bok som man nog hellre läser
om än "Vanity Fair". Åke Janzon

SUBTILT FALCONERI

Glenway Wescott: Pilgrims falken.
Översättning av Birgitta Hammar.
Panache-serien. Bonniers 1949. 5: 50.

Den amerikanske prosaisten Glenway Wescott,
farmarson från mellersta Västern och ett par
år yngre än Hemingway, hör knappast till de
namn en litterär svensk publik haft anledning
eller ens tillfälle att lägga på minnet. Han
betraktades — betraktade sig kanske också
själv — på ett tidigt stadium som en passerad,
en utskriven författare. Större delen av hans
produktion faller inom 20-talet: fem, sex
romaner och novellsamlingar med motiven hämtade
från det Wisconsin, inför vilket han länge
bibehöll ett tidstypiskt kärlekshat. Under åren

330

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free