Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
efter världskriget och även senare hade han
vistats som intellektuell emigrant i Frankrike,
men det skulle dröja ända till 1940 innan han
växt förbi sitt ursprung tillräckligt för att
kunna smälta om den frivilliga landsflyktens
erfarenheter i litterär form. Vid den tiden
marscherade tyskarna, "främlingarna" som
han med en melankolisk grannlagenhet kallar
dem, redan genom Paris’ gator; stormmolnen
över Europa var sannolikt det viktigaste
incitamentet vid tillkomsten av "The Pilgrim
Hawk" med dess smärtsamt ironiska
återblickar på en underligt avlägsen gårdag.
Även om lokaliseringarna i
"Pilgrimsfalken" varit mindre direkta, hade man inte
behövt tveka om vilken kulturell miljö den lilla
berättelsen inspirerats av. Genom sin subtilitet,
sin svala formstränghet och sitt behov av att
mynta ut erotisk desillusion i aforismer gör
den ett utpräglat franskt intryck. Den
amerikanske diktare man omedelbart associerar till
är Henry James; här möter samma
utspekulerade konfliktläge, samma känslighet i den
psykologiska argumentationen, samma
glasklara raffinemang på det stilistiska området.
Inom den yngsta litteraturen påminner Wescott
mest om Isabel Bolton: utsökthet och
sensibilitet får hos honom ersätta den påfallande bristen
på hetta.
"Pilgrimsfalken" bär underrubriken "en
kärlekshistoria" och är närmast en lång novell,
en med maliciöst vemod turnerad tidsbild från
det slutande 20-talet, då människor ännu hade
råd att vara bisarra. Återberättandet och de
psykologiska kommentarerna har lagts i
munnen på en lätt sofistikerad amerikansk
författare — a portrait of the artist as a young man.
Denne författare, Tower heter han, gästar en
ung landsmaninna som har slagit sig ner i en
barbariskt moderniserad villa på franska
landsbygden; dit kommer utan förvarning ett
irländskt gift par på blixtvisit. Hon är en
nervöst egocentrisk, rörlig och mondän typ, han
trögare, permanent spritpåverkad och
fruktansvärt plågad av svartsjuka. Medan deras
familjeförmögenhet snabbt smälter ihop på
Irland, ägnar de sig åt att i lyxbil genomkorsa
Europa i alla riktningar och ta vara på varje
möjlighet att fördriva en irriterande riklig
fritid. Tower analyserar med hårfin sakkunskap
deras situation och blir också vittne till hur
deras av förträngda aggressioner uppladdade
äktenskap i det pastorala franska landskapet
skakas av en liten explosion.
Excentriciteten hos dessa rotlösa, allmänt ut-
ledsna och i mjukaste tweed balsamerade
individer liksom förtätas i deras kuriösa
sällskapsdjur, en jaktfalk som kvinnan vårdar
omsorgsfullare än ett barn och mannen ägnar
den maniakaliska svartsjuka han till följd av
hustruns avståndstagande aldrig får tillfälle att
ägna hennes beundrare. Det är en hög, smidig
fågel, egendomligt tyngdlös trots sin storlek
och fylld av en passiv vaksamhet under hättan
av läder, en odefinierbar hunger som häftar
likt gammal blodlukt vid den vattrade
fjäderskruden och bultar som en puls i de torra, heta,
emaljklädda rovfågelklorna. För den
hyper-sensible och hyperestetiske återberättaren
kommer falken snart att symbolisera själva
livshungern, kärleksbegäret, den aldrig slumrande
lidelsen. Fågelns svårigheter att stilla sin
hunger när snabbheten och jaktförmågan
avtar identifierar han med den medelålders
människans erotiska dilemma, liksom dess slutliga
och totala avskildhet på en otillgänglig
utsiktspunkt kommer att i hans föreställning
täcka människans vetskap om att hon är en
ensam bland ensamma: "Det finns inget bo,
och ingen sitter vid ens sida, inte på exakt
samma klippspets eller exakt samma gren."
Det bereder författaren en hemlig
tillfredsställelse att upptäcka, att även denna fascinerande
rovfågel och allsidiga symbol får ett drag av
löjlighet över sig där den intensivt flaxar med
vingarna för att hålla balansen på sin
ägarinnas alltför vita underarm. Till sist är inte
heller den stora lidelsen värd mer än ett
överslätande småleende; till sist går det mycket
väl för sig att göra en neurastenisk anekdot
också om själva drivkraften i ett människoliv.
Så ungefär kan man sammanfatta vad
Glen-way Scott vill ha sagt, och trots attityden av
mild ironiker menar han säkert, åtminstone
i någon mån, vad han säger.
Denna ganska preciösa historia är
genomförd med finess och intelligens och med en
fin-förgrenad resonörstalang som gör den till ett
konstverk inom sitt begränsade format och
— måste det naturligtvis tillfogas — inom
sin begränsade genre. På samma gång som
Wescotts illusionslösa kulissrepliker har en
omisskännlig underton av allvar, besitter den
lilla romanen i sin helhet ett slags intrikat
lekfullhet med en mycket egen och angenäm doft.
Kosmopoliten har rotat sig och betraktar de
intellektuella läroårens facit under ett
dubbelperspektiv som i alla händelser utesluter
banalitet åt vare sig det ena eller det andra hållet.
Per Erik Wahlund
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
