Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
VIDDERNAS FRIHET
A. B. Guthrie: De fria vidderna.
Översättning av Ann Bouleau. Forum
1948. 13: 50.
A. B. Guthrie hör till de avgjort
farwest-bitna. Uppenbarligen har han själv erfarit
den säregna dragningskraften hos det vågiga
prärielandet utmed och väster om Missouri
— indianernas Stora gyttjeflod — ända till
bergen kring dess övre bifloder och källflöden:
de stridbara siouxernas, de bofasta
mandaner-nas, arikaraindianernas och de hårt kämpande
svartfötternas väldiga domäner, där buffeln
vid tiden för de vitas framträngande strövade
i millionhjordar, där kanadahjorten betade
och där den rika förekomsten av bäver lockade
till en pälsjakt, som snart blev början till
slutet på alltsammans. Men framför allt har
Guthrie sorgfälligt tillgodogjort sig den
grundläggande litteraturen om dessa trakter: de
talrika redogörelserna för Lewis & Clarks
statsunderstödda forskningsfärd uppför Missouri
till Stilla havet 1804—06 — och kanske än
mer den dilettantiske indianmålaren George
Catlins detaljrika skildringar från sina resor
bland pälshandlare och indianer i området
åren 1832—40; åtskilliga scener och
iakttagelser ut Catlins journaler återgår tämligen
oförmedlat hos Guthrie, som också förlagt sin
färgstarka men tvättäkta berättelse om Boone
Caudills upplevelser och acklimatisering i
äventyrslandet till samma tid och trakter.
Den obligatoriskt hårdföre ynglingen, som
inte bär sitt ryktbara förnamn förgäves,
rymmer endast sjuttonårig från ledsamheterna i
hemmet med flodbåten Mandan, som
mödosamt ros och släpas upp genom Stora
gyttjeflodens många besvärligheter. Den franske
ägaren har för avsikt att som fritrapper
konkurrera med det allsmäktiga Amerikanska
Pälskompaniet uppe i fort Union; ett överfall
av svartfötterna ändar emellertid hans liv —
men inte den djärva planen. Boone slår sig
resolut ihop med de båda överlevande
kamraterna och blir pälsjägare i fiendeland, en
slitsam tillvaro med pälsmarknadens
whisky-och erotikorgier som enda avspänning. Liksom
det berömda trapperoriginalet Jim Bridger,
som förekommer i boken och vars unika
anekdoter utnyttjats, blir dock Boone i ordets
egentliga mening bergtagen — han älskar
med varje fiber det behovslösa jägarlivets
oberoende och undviker all onödig kontakt
med de vita, vilkas invasion blir alltmer märk-
bar och förödande. 1837 kommer sålunda
— historiskt! — smittkopporna med en
hjulångare och härjar våldsamt bland
urinvånarna — över 25 000 indianer faller offer,
hela mandanstammen utrotas. Boone finner då
i ett svårt drabbat svartfotläger en indianflicka
som han alltsedan första resan haft ett gott
öga till — den vackra, fogliga Andöga blir
hans, och själv lever han som indian bland
indianer, flätar sitt hår, målar sitt ansikte och
har av allt att döma realiserat sitt väsens
möjligheter. Men Boone är en orosande — längtan
till landet bortom driver honom ut på nya
äventyr, mer än spännande, som vägvisare åt
en energisk imperiebyggare, och hans
obändiga läggning ger den vilda idyllen en blodig
upplösning: i uppflammande svartsjuka skjuter
han ner sin bäste vän, den gemytlige
vagabonden Jim Deakins, som bara försökt trösta
den försummade unga hustrun. Boone rymmer
åter fältet och prövar sig tillbaka till
fädernebygden, som dock definitivt blivit honom för
trång och olustig — samvetskvalen driver
honom åter i väg, förmodligen nordvästvart
igen ...
"De fria vidderna" har sin styrka i de
ståtliga och levande naturmålningarna, i den
sakliga och osminkade skildringen av det
råbarkade livet ombord på flodbåtarna, på
päls-handelsstationerna och i jaktmarkerna. Boone
är en trovärdig typ av hårt banbrytarvirke,
hans kamrater och antagonister presenteras i
skickligt nyanserade porträtt. Där finns också
några indianstudier som man inte glömmer —
främst givetvis den unga squawn men också
några garvade, halvt resignerade krigare.
Guthrie förskönar inte, han ger pioniärtidens
villkor och människor så som de måste ha
varit. En gammal indianboksälskare blir ändå
inte besviken.
Ann Bouleau svarar för den välgjorda
översättningen men borde ha kontrollerat en del
specialuttryck — elk betyder således inte älg
utan kanadahjort, och assiniboineindianer blir
på svenska inte klipp- utan stenindianer, om
det ska vara noga. Einar Malm
PERSONLIGT
Elsa Nyblom: Kvinna u. p. a. Ljus 1948.
12:—.
U. p. a. är en ganska självironiskt kokett
titel att sätta på de mest personliga memoarer
som tryckts på länge. Personliga i den be-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
