- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
336

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

"det av tingen oberoende djupskådandet";
"det utmanande likställandet av det förgudade
jaget med numen divinum" etc. Det är
tydligt, att bakom dessa hiskliga formuleringar
ligger en tankeoreda och en svulst redan hos
Alker: det tyska estetiska språket är
barbariskt. Trots dessa svårigheter förmår Alker
gång på gång ge riktiga värderingar. Man
upptäcker med glädje, att han till dess rätta
värde reducerar den habila fäsörkonsten hos
författare som Stefan Zweig, att han icke
tvekar att erkänna Kolbenhayers obestridliga
storhet, att han framdrar den geniale Robert
Musil (vars "Der Mann ohne Eigenschaften"
är ett storverk) och vid flera andra tillfällen
visar påfallande gott omdöme. Hans
karakteristiker av Stefan George och Rilke är också
acceptabla, likaså hans sidor om Thomas
Mann, där man dock tycker sig förstå, att han
icke helt fattar genialiteten i ett verk som
"Der Zauberberg". Ricarda Huch behandlas
med vördnad men har fått ett på tok för litet
utrymme, och sällsammast av allt: Hugo von
Hofmannsthals ungdomslyrik, som tillhör detta
århundrades skönaste diktning, tycks
författaren icke ha kommit i rätt förhållande till;
detta påpekas för övrigt redan av Johannes
Edfelt i hans inledning.

Denna inledning är annars ett egendomligt
dokument. Får man fatta orden "den som inte
delar Alkers dragning till religiositet och
mystik utan bekänner sig till en framstegstro
med rötter i 1800-talets tänkande" som en
självkarakteristik, så betyder detta, att man
här står inför någonting alldeles unikt: en
svensk författare, som anno 1948 på fullt
allvar bekänner sig som utvecklingstroende
positivist! Det finaste i boken är annars just
vad Edfelt opponerar mot: Alkers kritik mot
olika former av efternaturalism —• 1800-talets
"världsliga anda" är Fägerstens förfärliga
översättning! —, hans krav på en andlig
dimension i dikten. Det är förbluffande att
se ett verk av denna art introducerat av en
författare, som ber om ursäkt för att Alker
icke bekänner sig till "positivism och
utveck-lingstro". Hur fina resultat Alker kan nå visar
hans skildring av Gerhart Hauptmanns
dramatik, som ger en veterligen fullkomligt ny bild

av denne författare, vilken tydligen icke rätt
kan uppfattas utan kännedom om särskilt hans
dagböcker och maximer ("Ausblicke", 1922).
Med spänning väntar man på Alkers Thomas
Mann-porträtt men finner, att han där icke ser
skarpt nog. I själva verket torde Manns senare
kristna demokratism vara en förenkling, som
möjligen kan anses försvarlig med hänsyn till
världsläget, men som sannolikt är alldeles
ohållbar, både som teori och som uttryck för
Manns egna erfarenheter: mycket i Thomas
Manns senare propaganda står sig särdeles
slätt inför en tänkt kritik av t. ex. Naphta
i "Der Zauberberg", vilket betyder, att
ståndpunkten är fastslagen utan hänsyn till dess
verkliga svårigheter, vilka Thomas Mann själv
bättre än någon annan demonstrerat i sitt
tidigare författarskap. Thomas Manns kristna
demokratism är helt enkelt ganska ytlig.

Vad man saknar i denna bok, som upptar
hundratals för recensenten okända namn, är
klara linjer. Förmodligen är det enda sättet
att få bukt med modern tysk litteratur att utgå
från Schopenhauer och Nietzsche och klart
markera, hur särpräglad utvecklingen måste
bli i ett land, som aldrig hade några egna
posi-tivistiska kritiker eller tänkare av rang:
metafysiken dör aldrig i det tyska 80-talet. Vidare
skulle man önska en förklaring till den tyska
människokunskapens underligt omogna nivå.
Varför kunde en diktning, som haft sådana
mästare som Gotthelf och Keller, icke utveckla
en stor människoskildrande tradition?
Förmodligen finner man orsaken i vissa egenheter
i den tyska universitetskulturen, som långt in
på detta århundrade varit starkt märkt av
romantik och metafysik. Slutligen skulle man
i en framställning av denna art vilja ha
fastslaget, att (och helst förklarat varför) den tyska
litteraturen aldrig ägt en fast tradition och en
därpå fotad värdeskala. Därav maktlösheten
i så många otuktade tyska ansatser. Typiskt
för detta förhållande är, att Tyskland aldrig
ägt en stor kritik i stil med Frankrikes eller
Englands: det har aldrig funnits en tysk
Sainte-Beuve, som med säker hand sovrat i
den stora traditionen och därmed lagt en fast
grund för den fortsatta litterära utvecklingen.

Sven Stolpe

336

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free