Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Ett symposion
Humanisten och chefredaktören Ivar Harrie firades
till sin femtioårsdag den 18 mars med en trevlig
festskrift av den typ som i England kallas "miscellany"
med bidrag av de mest skiftande slag — alla utan
direkt anknytning till festföremålet, som emellertid
kan anses tillbörligt hedrad av medarbetarnas och
bidragens kvalitet i den bok som bär hans namn. Bland
de skönlitterära inslagen kan nämnas dikter av Harry
Martinson, Erik Lindegren och Karl Ragnar Gierow
samt aforismer av Sigfrid Lindström och två små
anekdoter på Fritiof Nilsson Piratens klara mästarprosa.
Dessutom meddelar Hjalmar Gullberg ett avsnitt ur en
Euripidesöversättning. Essayer där intressanta ämnen,
som i de flesta sammanhang kan te sig efemära,
behandlas med lagom blandning av allvar och skepsis
finns det flera —- de kan tyvärr i regel bara lockas
fram till dylika publikationer. Ingvar Andersson
skriver om den nationella citatskatten hos Frank Heller
och Alf Henrikson om den stockholmska
friluftspjä-sens antika anor och Viveka Heyman har genom en
elegant men något snäv tolkning av Eliots
kulturprogram lyckats få Alfred Vestlund att framstå som hans
ende konsekvente lärjunge i Sverige. Allvarligare
essayistik presteras av Karl Vennberg, som gör upp
40-talets lyriska bokslut, Henning Söderhjelm
levererar några anteckningar kring "30-tal och 40-tal",
Yngve Flyckt skriver om lyrik och musik, Bengt
Hjelmqvist om folkbiblioteksproblem och Herbert Tingsten
om "Frihetsbegreppets omvandling". Bengt Weibull
ger en översikt av den organiska kemin under femtio
år medan Olle Holmberg behandlar den något mindre
exakta vetenskapen parapsykologi. Anknytning till
aktuella pressproblem har också Gustaf Näsströms
konstkritiska självbekännelser och C. A. Nycops
utredning av publicistiska problem. En figur som ofta
skymtat i svensk kulturdebatts utkanter på senare år, den
marxistiske litteraturforskaren Georg Lukacs, får en
närmre presentation av Gunnar Aspelin, medan två av
de finaste bidragen, på gränsen mellan skönlitteratur
och essaystik presenteras av Eyvind Johnson och Olof
Lagercrantz. Ett originalträsnitt av Hugo Gehlin ingår
i boken, som annars illustrerats av Edward Lindahl
och redigerats av Åke Lindström och Willy Stillert.
"Intåg i 50-talet" heter den, distribueras av Sällskapet
Bokvännerna och finns i bokhandeln för 10:50.
En engelsk bok
Den danske kritikern och poeten Kai Friis Møller
fyllde i höstas också år — 60. Med någon försening har
man åt honom utgivit en festskrift, redigerad av Kjeld
Abell, H. C. Branner och Hans Scherfig och mycket
vackert tryckt av Det Berlingske Bogtryckeri i en
upplaga på 750 exemplar (pius ett "Exemplair de Luxe"
för festföremålet). Publikationen, som distribueras av
Gyldendal, heter "En engelsk bog" och innehåller en
rad essayer och notiser om anglosaxisk litteratur, av
vilka några är mycket värdefulla, andra uteslutande
spirituella, men alla läsvärda. Så skriver t. ex. Karen
Blixen om "Gensyn med England", Edit Röde om sina
upplevelser i Dickens verk, Tom Kristensen om Samuel
Johnson o. s. v. De båda ortodoxa marxisterna Hans
Kirk och Hans Scherfig lyckas tillämpa Swifts och
Fieldings satirer även på dagens England, professor
Rubow skriver om Holger Drachmanns översättning
av Byrons "Don Juan", som delvis tycks bygga på C.
W. A. Strandbergs utmärkta svenska version och om
den halvt bortglömde engelske författaren R. H.
Benson skriver Johannes Jørgensen en förtjust liten essay.
T. S. Eliot (vars verk Friis Møller översatt) har
lämnat en älskvärd om också till intet förpliktande
introduktion.
De intressantaste bidragen är dock professor Chr.
Ellings anteckningar till Stevenson och C. A.
Bodeisens artikel om Lörd Byrons person, den senare bokens
största studie. Bodeisen avfärdar med stöd av nyare
brevmaterial en rad av de populära romantiska
föreställningarna om den ädle lorden. Bl. a. framkommer
det att hans berömda klumpfot inte existerat; Byron
hade i stället ett slags förlamning i ena benet. Han
var vidare inte den store enslingen, utan en toujour,
glad och sällskaplig man, som snarast utmärktes av en
viss talträngdhet, även då det gällde tämligen privata
ting. Beträffande dessa hävdar Bodeisen att Byron
knappast var den store kvinnoerövrare legenden gjort
honom till — i varje fall gick episoderna till på annat
sätt. Han tog aldrig själv några erotiska initiativ och
tycks aldrig ha förmått att djupare engagera sig i
någon kärleksaffär. Hans olycka var att "Childe
Harold" tidigt skaffade honom en romantisk
berömmelse, som han hade all möda i världen att leva upp
till, särskilt på äldre dar, då han framställs som en
liten pratsam man med tunt, gråsprängt hår och anlag
för fetma.
Nytt från Frankrike
Det är tjugufem år sedan Barrès, Loti och Anatole
France dog. I anledning härav har la Gazette des
Lettres gjort en enkät bland nu levande författare för
att höra vad man anser om dessa tre "stora". Omdömena
är i allmänhet ytterst stränga, trots att man aldrig helt
kan komma ifrån France’s eleganta behandling av
språket. Lotis romaner betecknas däremot som
ungdomsböcker, under det att Barrès som av många helt
utdömes, fortfarande hyllas av Cocteau och Mauriac.
Det är intressant att jämföra dessa omdömen med
upplagorna av de tre författarnas verk. Loti kommer här
i täten, med "Pecheurs d’Islande": 476300 exemplar
varav 33 000 sedan befrielsen. Dessutom måste man
räkna med ungefär 1 miljon exemplar i
billighetsupplagor. Nästa roman, "Les Désenchantés" uppnår
470 000 exemplar varav 44000 sedan befrielsen. France
kommer något efter med "Le Lys Rouge" som hittills
tryckts i 393 000 exemplar varav 11000 sedan
befrielsen. Det har varit omöjligt att anskaffa exakta
uppgifter angående Barrès’ böcker, men förmodligen
är upplagorna här betydligt mindre.
Målaren Rousseau har sent omsider gjort sin debut
som dramatisk författare. Hans pjäs "La Vengeance
d’une Arpheline Russe", som utgavs häromåret, har
haft premiär på Théåtre de 1’GEuvre och flyttar nu till
Studio des Champs Elysées, där den efterträder
"Dödsdansen" av Strindberg.
6 BLM 1949 IV
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
