- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
353

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Marianne Alopæus: Gammalt tema. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GAMMALT TEMA

Han såg på henne från sidan med en smal
blick. Hon sade lågt och andfått: Du får inte
se på mig.

Hon mindes hurdan han varit i bilen i
samma ögonblick motorn stannade. Hans mun,
hans händer, hans smärtsamt hoppressade
ögonbryn över slutna ögon. Hon ville se, ville
inte uppgå i det och förlora sig själv, ville
se det utifrån för att kunna hålla det kvar då
det inte mera var. Då de drog sig ifrån
varandra sade hon: Vad är det — nervstrålning?

— Jag vet inte, sade han och leendet kom
i hans ögon, men vi kan kalla det
nervstrålning — eller samma våglängd. Vad du vill.

— Händer det dig ofta?

— Nej, sade han, det händer mig inte ofta.
Den här gången är en gång för mycket.

Juniskogen stod orörlig med väntande träd
sträckta mot en låg himmel. Rakt framför
dem sköt en skimrande ljus rönn in mot
granarnas mörka bakgrund. En mycket stilla skog
med en ropande gök i öster.

Han hade ringt till henne samma
förmiddag, första gången på fem veckor. Fem veckor
är en lång tid, under fem veckor hinner man
avstå. Hans röst var en mans som underkastar
sig sitt öde, litet självuppgiven men också
trotsig. Den tillhörde en man som inte gjorde
upp några planer, som bjuder sig själv ett
spänt motstånd, som vill och inte vill. Det
var en röst som rörde vid hennes hjärta
såsom det mycket förtrogna, med henne själv
införlivade. Men han ringde för sent. Hon
hade redan hunnit avstå från honom,
accepterat och slutit sig inne i sin ensamhet.

Det hade funnits krypande vita nätter inne
i en uppriven saknad, inne i en naken plåga
då han stigit till ytan och sakta pressade
hennes hjärta mellan sina fingrar. Då vandrade
hon runt, runt, som en fånge i sin cell. Och
slutligen hade hon gripit till arbetet, till ett
sterilt och motsträvigt arbete, men ett arbete
som dock till sist dövande slog samman över
henne. Och hon visste nu såsom hon från
början vetat: det här rår jag inte på därför att
det sker oss. Vi kommer inte undan varandra.

Och nu satt de här bredvid varandra, så
nära att hans hetta trängde in i hennes kropp,
genom henne, löste upp hennes konturer.

— Det kullkastar allt jag trott på och levat
efter, sade han. Jag har trott att om man
älskar en kvinna så älskar man henne. Det
är en fråga om etik, om att följa de moralbud
man uppställt för sig själv. Du måste förstå det,
jag känner det som ett förräderi mot mig själv.

— Att avstå är ett förräderi mot oss.

— Men jag kommer att skada dig. Du kan
inte bära det.

— Nej, sade hon, jag kan kanske inte bära
det men jag måste ändå gå in i det.

Han sade nästan vädjande: Jag har aldrig
förut tvingats vara osann mot en mänska som
står mig mycket nära och jag tror inte jag kan
klara det. — Och med den ännu ovetandes
arrogans: Det är de hållningslösa, de ljumma
av vilka det vimlar omkring oss, det är de
som kan bedra.

Hon tänkte på första gången hon såg
honom. Han satt i båten med geväret över
knäna. Hans blick var inåtvänd, fylld av ett
nästan kosmiskt vemod. Det innefattade havet
i det gråa duggregnet, allornas skrik, hans
egen situation. Han var så ensam, sluten och
vilande i sig själv.

Strandlinjen som en skugga bakom regnet,
motorbåtens monotona dunkande, de två
andra i båten. Hon själv inne i en hinna av
overklighet. Och mannen som plötsligt såg
på henne, direkt, överrumplande. Hans blick
hade stötverkan, den sökte hennes lugnt
forskande som fordrade den bekräftelse på den
kontakt som fanns. Den kom hennes händer
att knyta sig inne i regnrockens fickor; sitt
ansikte kunde hon behärska men inte sina
händer. De knutna händerna var försvar,
skydd om henne själv.

Då hade hon tänkt: jag orkar inte — inte
en gång till. När var lyckan annat än sorg?
Såna som jag får lyckan som sorg. Men det
fanns de för vilka det var annorlunda, såna
som den andra kvinnan i båten, man blev
ond av att tänka på dem, ville slå livet med

353

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free