Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Marianne Alopæus: Gammalt tema. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIANNE ALOPÆUS
knutna nävar i ansiktet, kasta sig ut genom
ett fönster, på trots. För att kunna leva måste
man avstå, oupphörligt avstå — fly mänskor
och känslor, stänga sig inne hak dubbla lås.
Och ändå hade hon tagit emot det, med
böjt huvud, såsom det man inte undgår.
Nu var det ormbunkarna med sina
spädgröna hoprullade toppar, stjärnblommornas
flikiga kronblad inne bland gräset, den
skyddande skogen omkring dem. Och mannen
bredvid henne — men hans ögonbryn var
hoppressade i smärta.
Hon drog honom till sig, slöt sina händer
kring hans huvud. Hon såg det inte i den
skymmande sommarnatten men visste: i det
blanka svarta fanns silverglänsande strimmor.
Hon sade lågt: Jag hör till ditt liv, till ditt
öde, till det som är meningen med dig. Det
är inte lyckan som är meningen, varken vår
eller andras. Vi kan välja att avstå om vi har
något val, men det här sker med oss, det
förefaller mig så meningsfullt som om det hörde
till en plan.
— Kanske du har rätt, sade han, jag måste
tänka mig till det, jag måste resa bort, här
arbetar jag sönder mig.
Och åter måste hon tänka tillbaka, på
början.
Han stod vid hennes fönster. Ingen av dem
sade något. Hon satt hopkrupen i stolen,
skälvande, som under kriget då det var luftanfall
och man inte fick visa att man var rädd.
Alldeles så hade det känts, andlöst så att orden
blev till viskningar.
Så sade han: I natt har jag tänkt över vad
jag skulle säga er, men jag har glömt allting.
Det är det hemska ser ni att vi inte behöver
tala, ni känner mig så fullständigt att jag
inte ens kan hoppas att ni blir besviken på
mig ... Och med ett litet leende: Det är inte
litet man tror om sig själv. — Det låter så
banalt och ansvarslöst att säga att man inte
kan hjälpa det. Men jag kan inte hjälpa det.
Han var mycket trött i ansiktet: Säg mig,
vad ska vi göra?
Hon hade sagt, naivt på kvinnors vis: Säg
det —- bara en gång. Sen får ni gå och jag
ska aldrig råka er mera.
— Vi är fullvuxna mänskor, sade han, vi
ska inte tala med stora bokstäver. Det finns
bara en kvinna till vilken jag har sagt att
jag älskar henne, jag kan inte säga det till
er. Ni vet ju ändå precis hur det är.
Då hade hon tänkt: ord. Om orden kan
hjälpa honom att inordna företeelserna i fack så
må det vara hänt. Han har det svårt nog ändå.
Och nu låg han stilla som ett barn i hennes
famn. Hans orörlighet grep henne, kom henne
att känna sig äldre och litet skyldig. Hon sade,
och hennes läppar snuddade vid hans tinning:
Du ska inte se henne och mig som två faktorer
som borde upphäva varandra. Acceptera att
jag hör till ditt liv såsom hon gör det, inte
i samma grad men ofrånkomligt. Du måste
ge upp, formlerna sträcker sig inte ända hit.
Han såg oavbrutet in i hennes ansikte, han
var den givande, den seende, den om kvinnan
medvetna. Iakttagande, fylld av ömhet såg han
sig speglas i hennes vidöppna pupiller.
Hav. Inne i henne fanns ett hav, tunga
vågor som i glidande, oemotståndlig rytmik
vällde upp över en öppen strand. Ett hav som
steg allt högre mot hennes hjärta, som fyllde
henne, strömmade i gråt över hennes ansikte,
sprängde hennes gränser så att hon med ett
litet flämtande skrik flöt ut över sig själv.
Uppgivet, halvt medvetslöst bredde hon ut
sina armar, hennes händer grep i svalt gräs,
dödade vita stjärnblommor inne i sin hetta.
— Du, du, vad gör du med mig... Ur
långt borta, knappast hörbara kom hennes
ord: Jag har aldrig vetat det här.
— Men kära lilla... I hans röst fanns
ångest, triumf, och ett gränslöst medlidande.
Han böjde sig över henne, kysste hennes ögon.
Det gick ett sus som av fallande droppar
genom skogen. Som av förväntan. Gräset reste
sig under hennes hand, löven ovan hennes
huvud skälvde till.
Regnet, tänkte hon ur långt borta, det
kommer nu.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
