- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
355

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Marianne Alopæus: Gammalt tema. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GAMMALT TEMA

— Kom tillbaka, sade han lågt. Kära, kära...

Men hon ville inte komma tillbaka, inte

ännu. Hon ville ligga uppkastad på en strand
där vågorna sköljde hennes fötter, där
ingenting nådde henne, där hennes jagmedvetande
sprängts i ett övermått av livsnärhet så att hon
inte längre fanns till, så att hon var fri från
sig själv.

Han väntade, smekte henne lätt, hans hand
gled över hennes höfter längs den långa linjen
mot hennes knän. Deras tystnad var
sammanslingrad, nära. Ur den kom hennes ord,
ödmjuka och förvirrade: Visste du det här —
om mig?

— Ja jag visste. Och nu vet jag att jag
har gjort dig ont.

— Ja du har gjort mig ont. — Du, är det
såhär för alla, är det bara jag som inte vetat?

— Nej det är inte så för alla — bara för
såna som vi.

Varför, tänkte kvinnan, varför bara han,
varför just han av de män jag älskat.

— Att höra ihop, sade mannen, det är det
enda avgörande. Du hade rätt men vi kan inte
bära det, varken du eller jag kan bära det.

Hon vände på huvudet, långsamt, som om
det berett henne stor möda. Hon hade velat
röra vid honom, men hennes händer låg tunga
och maktlösa mot jorden. Hon sade dröjande:
Du är kaotisk—man och kvinna i en hetsande
blandning. Du är den jag var om jag vore man.

Hans grepp om henne hårdnade. Han sade
lågt och upprört: Att du kunde veta det. Du.
Det är därför jag måste bort, för att jag
sprängs, för att jag måste veta. Det om mig
vet inte ens min hustru — men du. Jag måste
tänka mig ur det, därför reser jag.

— Kommer du att tänka dig ifrån mig?

— Jag ska tänka rätt.

— Då tänker du dig till mig. Men hennes
plötsliga rädsla gällde mannen i honom, hans
sökande tanke, det system han skulle skapa
sig, det kosmos han skulle avgränsa. Och då
träffade den henne i all sin bitterhet, den
livlöshet till vilken han skulle utlämna henne.

Hon krökte armen över sina slutna ögon.
Någonstans inne i henne fanns det stängda
rummet, det hemliga. Ett rum till vilket han
hade nyckeln. Hon visste det nu: havet inom
henne skulle sjunka undan, blottande torr
sand, rummet skulle förbli låst. Ständigt skulle
hon bära med sig den tröstlösa vetskapen om
den porlande källa hon inte kunde nå, den
han utestängde henne från. Arbetet skulle
vissna under hennes händer, ett fint damm
skulle lägga sig över hennes ögon. Det var
inte smärtan som var det outhärdliga,
smärtan var levande som en eld med slickande
tungor, mot smärtan sträckte hon sig
vidöppet, i väntan.

Men för att han dömde henne till en levande
död och berövade sig själv ett livstillskott
skulle aska lägga sig över jorden. Gräset skulle
vissna ner, blommorna förlora sin doft,
himlen blekna.

Hon sade pinat: Vem är jag att du skulle
älska mig för min skull. Det är inte därför.
Men för rummets skull, för havets, för
källans. För livets skull.

Hans blick var öppnad, sökande,
igenkännande. Tung av allvar sjönk den in i henne,
rörde vid henne i en stråle av outhärdlig
närhet. Omkring dem var det susande regnet,
mellan dem det sammanflätade nära, det som
sprängde deras gränser, kom dem att se att
de var varandra.

Då lade han handen över sina ögon.

Men i detta ögonblick visste hon: livet i
honom var lika starkt och ogripbart som i
henne själv. Han hörde till de få, de levande,
till de män vars själ var som en kvinnas.
Det kom över henne som en djup lycka, ett
tillitsfullt, passivt överlämnande. Hennes
händer grep om hans huvud, drog honom ner
mot jorden, smekte honom stilla.

Och hon tänkte: det är sällsamt, jag
behöver aldrig mera grubbla över hur han
känner det. Han är jag. Det är mig själv jag ska
lyssna till för att nå honom.

355

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free