Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ulf Wittrock: Strindbergs och Heidenstams sista möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS OCH HEIDENSTAMS SISTA MÖTE
delanden från båda dessa diktare. Strindberg
samt Heidenstam äro båda som gentlemän ej
blott som kamrater i beteendet mot kvinnor;
anse ej att grofheter och ohöfligheter höra med
till trefnaden; ehuru St. alltid ledsagar hvarje
liten uppmärksamhet med reservationen: "Så
länge Ni inte har rösträtt — sedan ska’ jag
bli mot Er som mot en karl!" Han lär
utbreda sin förundran öfver att en
"kvinnosakskvinna" som jag kan vara så "kvinlig" och
"mjuk" — det gör att jag genom dessa
oväntade egenskaper gjort intryck på honom
("kolosalt" enligt G. af G:s påstående) och
i allmänhet hafva Sthms kvinnor denna
gången gifvit St. åtskilligt att fundera på, med
afseende å hans teorier om kvinnans
"parasit-lif" på mannens arbete, deras
"kvinnosaksfanatism" o. s. v. som han ej funnit alldeles
lika med sina erfarenheter nu af Sthmslifvet.
Obeskrifligt komiskt var att den enda rena
treklang, som G. af G., St. och Heidenstam i
går kunde prestera, det var belåtenhet med att
— Hei. hade i bröstfickan en af honom
författad smädedikt om Herman Bang, som alla
tre anse som ett "urvider" enligt Strindbergs
terminologi (= urbild af allt vidrigt!).
I dag har "Pepitas bröllop" kommit ut och
nu blir det hurrarop och verop och rop om
af-fall m. m. antar jag.–-
Ellen Key återkommer till Strindberg
ytterligare ett par gånger i sitt här citerade, långa
dagboksbrev till Urban von Feilitzen. Den 23
april skriver hon att Strindberg "ser sig själf
i allt och endast sig själf. Hans ömtålighet
är obeskriflig; en enda mine, ett tonfall af
osympatisk art, en hänsyftning som han tror
gälla honom — och han är alldeles som
borttappad. ’Jag ber aldrig 2 gr. om en sak’
förklarade han en gång, då en ung dame ej kunde
säga ja till hans erbjudna arm af det enkla
skälet att hon redan hade en annan kavaljer
— och han tittade ej åt henne sedan på hela
afton! En sådan liten sak kan bestämma hela
hans syn på en person! Jag blef mycket
förvånad en gång, då han ville dansa och jag,
enligt min vana afslog — men han kom dock
igen och var envis — och som jag fann det
ohyggligt dumt att anse mig ’tillhöra’ en man,
som i ett par år haft all möda ospard att låta
mig veta huru föga han kunde acceptera
’tillhörigheten’ — så sade jag ja och gjorde
Strindberg till viljes under en känsla af —
öfvergifvet eländigt syndafall. — Ohederlig
eller elak är han icke — men han är ytterst
misstänksam; mycket fallen att själfviskt bruka
och missbruka människors tjänster; att suga
ut folk och vräka bort dem — och dock är
han känslig." Om Karl Gjellerups året förut
utgivna roman "Minna" förklarar Ellen Key
likaså den 28 april att den syntes henne stå
högt, "vara ett af ’renässans’ konstens
löften — — —. Sen Gjellerup (hvilken G.
Brandes säger sig ha ammat upp) ’afföll’ från
Brandesgruppen för en 5—6 år sedan, har
han icke blifvit stäld på sin rätta plats i den
nyare danska litteraturen och Heidenstam och
Strindberg enades om att Gjellerup i viss mån
var ett den frambrytande ’renässansens’ offer
— att hans ’affall’ var samma slags
själfständighetsförklaring som den Heidenstam,
Levertin, Lundegård nu ville komma med, gent emot
skoltvång och naturalism-dogmer."
Även om Ellen Keys berättelse om vad som
förevarit på kvällen den 15 april inte får
anammas kritiklöst, är det dock obestridligt
att den både innehåller intressanta detalj
upplysningar och ger en synnerligen levande,
med nästan strindbergsk flykt och konkretion
tecknad helhetsbild av samvaron. Att Nietzsche
vid denna tid var högaktuell inte blott för
Strindberg utan också för Heidenstam är
visserligen välbekant, men det är roligt att
konstatera den förres relativistiska syn på den
tyska filosofen. Värdefulla är uppgifterna om
Strindbergs uttalanden om Bjørnson och
Gjellerup. Bjørnson hade ju i samband med
Giftasåtalet smädat på det ursinnigaste, och
någon kontakt mellan dem båda hade det
därefter inte varit. Nu upprörs emellertid
Strindberg 1890 över Gunnar Heibergs skådespel
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
