- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
380

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ladislav Matĕjka: Okända kärleksbrev av Rilke. Översättning av Johannes Edfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LADISLAV MATËJKA

inte intresserade henne. Och på samma sätt
gick det med den unge Rilke.

Äuglein hell und klar
Zähnlein so fein,
Rosenmund, Lockenhaar
Händchen so klein,
Lachen wie Glockenklang,
Siegest im Flug!

Preis ich Dich noch so lang
Nie wär’s genug.
Wesen so zaubervoll,
Bleibt mir denn Wahl —
Wie ich Dich nennen soll?
Ein Ideal!

Dikten, ett av Rilkes första litterära försök,
bär titeln "Efter vårt första möte, 4 januari".
Han var förälskad, aderton år gammal och
skrev också som en förälskad adertonåring.
Han var alltför förälskad för att kunna dikta
bra. Detta var vid den tiden karakteristiskt för
flertalet av hans poetiska bemödanden. Flera
gånger i veckan erhöll Valerie sådana dikter.
Det smickrade henne, och så tillät hon så
småningom t. o. m. att den oansenlige, finnige
ynglingen gjorde henne sällskap på gatorna
i Prag. Vid hans sida kom hennes skönhet
bara ännu mer till sin rätt. Prags romantiska
prakt väckte bägges entusiasm under dessa
promenader. De gick till kyrkogårdar,
strövade i de gamla adliga barockpalatsens
trädgårdar, genom gamla stadens fridfulla gator,
som leder till slottet. I ökat tempo överhopade
han den älskade väninnan med brev och dikter
och tänkte mer på henne än på sin
mogenhetsexamen. Han drömde om henne som sin
hustru. På sin nittonårsdag skrev han ett brev
till henne, vari han alldeles öppet talar med
henne om möjligheten av att de skulle gifta sig:

Tisdagen den 4 december, på kvällen.

... I denna natt framemot halv tolv är jag
precis nitton år. Du känner till den ljusfattiga
historien om min förfelade barndom och
känner de personer som är skuld till att jag kan
märka föga eller intet glädjande från den

tiden av tillblivelse och växt. Du vet att jag
under en stor del av dagen var överlämnad åt
en viss fattig och sedeslös tjänsteflicka, och
att den kvinna, vars första och närmaste
föremål för omsorg jag borde ha varit, bara
älskade mig då det gällde att kläda ut mig i en
ny klänning inför ett par häpnande bekanta...
Du kallar mig ofta idealistisk. Käraste Vally,
om jag ännu är det, tänk Dig då vilka rena
känslor som måste ha lyst i den lilla själ som,
förlorad i sig själv, var fientligt stämd redan
mot de vilda folkskolepojkarnas enkla, glada,
oskyldiga lekar! Jag utstod slag utan att
någonsin återgälda ett enda eller besvara det
ens med ett ont ord, jag led och fördrog. Jag
trodde att ett oändligt, oföränderligt ödes vilj a
fordrade detta heroiska tålamod av mig —
hade jag bara vetat och förstått att det i stället
för detta oföränderliga öde endast var fråga
om en erbarmlig, njutningslysten varelses
nycker...! Hur skulle jag kunnat ana det!
Jag trodde att mina plågor existerade på
grund av samma nödvändighet, varmed dagen
skred fram mot natt, och jag satte en ära i att
bära dem. I mitt barnsliga sinne trodde jag
mig genom mitt tålamod komma nära Jesu
Kristi dygder, och då jag en gång fick ett
häftigt slag i ansiktet, så att jag darrade
i knäna, sade jag till den orättvise angriparen
— jag hör det än i dag — med lugn stämma:
"Jag utstår det eftersom Kristus har lidit det,
stilla och utan klagan, och medan du slog mig,
bad jag till den gode Guden, att han skulle
förlåta dig det." En stund stod den stackars
kraken tyst och stel, sen brast han ut i ett
hånskratt, i vilket alla, för vilka han omtalade
mitt utrop av förtvivlan, tjutande instämde. Och
jag flydde sedan alltid ända in i den
avlägsnaste fönsternischen, bekämpade mina tårar,
som först på natten då pojkarnas regelbundna
andedrag hördes i den stora sovsalen, våldsamt
och hett bröt fram. Och just en sådan natt då
jag fyllde jag minns nu inte hur många år,
skedde det att jag föll på knä i min säng och
med knäppta händer under många tårar bad
om döden. Just då skulle en sjukdom synts

380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free