- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
385

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Kritikens dilemma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRITIKENS DILEMMA

diktarna: Racine och Ibsen, Shakespeare och
Shaw ger oss sin egen, icke sin tids, värld. Det
är endast de medelmåttiga författarna, som är
barn av sin tid.

Vi ser i våra dagar med Gauguins och Cézannes
ögon; vi älskar som Prousts hjältar (bara på ett litet
mer normalt sätt), vi svär och dricker som
Hemingways figurer, och en del av oss äter kanske som
Thomas Wolfes hjältar. Men låt oss inte hemfalla åt
den illusionen, att en konstnär är stor, därför att han
efterbildar eller uttrycker sin egen tid... Konflikt
eller bitter revolt mot den egna epoken har varit ett
vanligare karakteristikum för en stor konstnär än ett
accepterande av och en sympati för samma tid.

Croces och andras tes, att diktens storhet
sammanhänger med förhållandet mellan dess
syftning och dess teknik, rymmer någon
sanning men visar sig otillräcklig: denna harmoni
mellan mål och medel ter sig olika för olika
läsare; revolutionära konstnärer spränger alla
begrepp om estetisk harmoni och skapar nya
normer; dessutom händer det icke sällan, att
en diktare icke själv är medveten om vilka
konstnärliga mål han fullföljer. Hur skulle
harmonin mellan mål och medel kunna
användas som estetisk norm, när konstverket ofta
lever tack vare egenskaper, som konstnären
själv aldrig varit medveten om, och som är
totalt främmande för hans syftning med sitt
arbete?

Mycket längre kommer man knappast med
kravet på "personlighet", ty det existerar stor
konst av klassisk prägel — t. ex.
officielittera-turen —, som är anonym och icke avslöjar det
ringaste av skaparens egenart. "Varken Racine,
Velazquez eller Rafael kan sägas vinna storhet
tack vare sin personlighet." Egendomligt nog
stannar Peyre själv inför en annan faktor,
"intensiteten", vilken han anser i viss grad
kunna användas som stabil estetisk norm.
Invändningarna gör sig själva: dels finns det
intensiv konst utan fulländning, dels finns det
fulländad konst utan intensitet — som en viss
arts lyrik eller lugn, episk prosa.

Slutligen tar Peyre upp frågan om
framtidens eller eftervärldens domslut verkligen bör

tillräknas auktoritet. Varför skulle vår syn
på Shakespeare som världslitteraturens gigant
vara den "riktiga", då han under minst
etthundrafemtio år icke kunde fattas ens av tidens
bästa huvuden? Kan det icke i princip tänkas,
att Shakespeare om något hundratal år igen
sjunker undan?

Någon säker norm kan Peyre icke finna.
Men han gör i sin boks slutkapitel ett försök
att skissera "en försoning mellan
litteraturvetenskap, kritik och dikt" med den
bakomliggande motiveringen, att — för att citera
Schopenhauer — "rätta normen för en
bedömning av en generations intellektuella insats icke
ges av de snillen, som där uppträder, utan av
det sätt, på vilket samtiden hälsar dessas verk".
Det kan ha sitt intresse att notera Peyres krav
på en god kritiker. Hans första plikt är att
kunna ta emot en chock, d. v. s. verkligen göra
en intensiv upplevelse av dikt, att kunna
spontant och öppet reagera för skönhet och
originalitet; redan på detta krav stupar som bekant
ett stort antal kritiker. Därnäst bör kritikern
fråga sig:

Har dessa linjer levat inom mig, sedan jag först
läste dem? Har jag sett himlen och havet och träden
med den målares ögon, vars tavla hänförde mig för
sex månader sedan? Har en verklig symbios etablerats
mellan dessa gestalter i en roman eller ett skådespel
och min hjärnas bilder eller drömmar? Lever
verkligen Bloom och Charlus och Buddenbrooks just nu
inom mig själv?

Viktigt är, att kritikern själv är en
personlighet: "Avsaknad av personlighet är avgjort ett
större minus för en kritiker än lidelsefull
partiskhet." Oscar Wilde skrev, att "det är endast
genom att intensifiera sin egen personlighet
som en kritiker kan tolka andras
personligheter och verk." Kritikerns andra uppgift är
alltså att tolka och förmedla sin upplevelse.
Det räcker icke med att han berättar "sin
själs äventyr bland mästerverken" (Anatole
France) — han måste också väcka andras
intresse för sin upplevelse, han måste själv
vara konstnär.

Kritikerns tredje uppgift är att döma. Vi

385

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free